Ålder, hinna, framgång.. Hur tänker ni?

[MassRiot]

Tja!

Jag har ofta lite småångest nuförtiden, som kommer smygande ibland. Jag har kommit fram till varför och de har fått den att komma oftare. Mitt dilemma är att jag vill hinna så mycket och är rädd för att inte hinna med.. Samtidigt ver jag inte vad jag vill riktigt och ör rädd för att ägna mig åt fel saker i livet och bli gammal och känna att jag inte gjorde rätt.

Man kan se på livet på olika sätt. Vissa kanske mår bra av att ha ett jobb, må bra i sin vardag och aldrig nojar över ålder eftersom livet handlar om att må bra och softa liksom.

Sen finns det dom som brinner för att bli rika, leva stort och uppnå något. Bygga upp ett legacy för framtiden typ.

Sen finns det såna som jag, som inte riktigt vet.. Jag har tidigare alltid varit en livsnjutare, såg fram emot att bli gammal och få barnbarn men också sugen på att uppleva massor u der resans gång. Jag var medelmåttig i skolan och garvade åt alla som redan i ung plder fastnat i hansterhjulet och hade prestationskrav. Jag kommer från fattiga förhållanden och var nöjd endå och planerade därför att bara ta ett knegarjobb efter skolan och leva för dagen.

Sen hände något i vintras. Jag snubblade på PU-communityt och började konsumera all info och alla kurser som fanns om ämnet. Lyssnade genom allt av RSD osv. Jag dedikerade hela januari-februari till sånt och hjärntvättade mig själv i princip.

Jag började tänka att det inte räckte att leva småsint som jag planerade, jag skulle bli framgångsrik, leva attraktivt och storslaget. "Syppe till helgen" mentaliteten blrjade äckla mig och jag började leva i framtiden, där jag skulle bli rik och lyckligare än alla andra.

Problemet är att jag är 19 nu(bytte linje efter 1:an) och precis börjat sista året. Jag är redan ett år efter alla andra 94:or. Jag vill resa några år, knulla runt och softa. Men jag vill också utbilda mig i 3-4 år och sedan hinna göra karriär och bli rik innan jag blir gammal.

Men nu har jag börjat tvivla.. Varför ska man vara rik, varför måste allt vara så planerat och framgångsrikt? Fan, det är OK att resa runt med polare och leva med dom utomlands i några år och komma hem som fattig, outbildad 24-25 åring och börja plugga. Vad fan är ens ålder? Vem bryr sig om man inte lyckas med allt innan 30? Osv osv osv.

I min ålder funderar och grubblar man mycket, man förändras ständigt också, därför vet jag aldrig vad jag vill..

Vad gör ni med era liv, och hur ser ni på ålder? Chillar ni för dagen, och lever med enda målet att vara lycklig? Eller kämpar ni ständigt hårt för att nå era högt satta mål?

Hjälp en ung broder nu och låt detta bli en bra och tankerik disskusion om vad livet egentligen går ut på och vad som är viktigt? Jag behöver verkligen era tankar kring ämnet,

Ps. Min signatur inser jag är något jag omedvetet skrev in för några dagar sedan för att ge mig lite comfort.. Jag tänker ju precis tvärt emot min signatur..

Ps2. Ursäkta stavfel, jag skriver alltid från mobil för jag har ingen dator

[Stridskuken]

Bytte också program under gymnasiet. Sen hoppade jag på en utbildning som jag kom på att jag inte vill göra, men har planer framöver, ska inte gå in på för mycket detaljer om mig själv. Har också känt så många gånger, men har slutat bry mig om min ålder och allt sånt nu, eftersom att jag har mål, jag har en plan A och en plan B, och tillochmed en plan C, där det är helt garanterat att jag kommer lyckas bra med någon av dom. Har ägnat mycket tid åt att sätta upp mål för hela mitt liv, nu känner jag mig färdig med det i sin helhet. Kom på exakt vad du vill göra långsiktigt i ditt liv, och sätt upp mål för det, det är det viktigaste.

Något annat jag med börjat med för rätt längesen, är att sluta eftersträva meningslösa aktiviteter bara för att det är "chill" (Göra saker som inte har nått mål i sig för skojs skull), aktiviteter som inte utvecklar en är degenererande imo. Fast sen finns det dom som inte alls har någon högre strävan med sina liv, dom kan få fortsätta så. De positiva känslorna bör alltid komma som belöning för att man kämpat mot ett mål, inte att man tar ut det utan att förtjäna det, för att man bara chillar hela dagarna, det är bara destruktivt och kommer straffa sig i längden. Men folk gör hur dom vill.

[godsgift]

Kände likadant när jag gick ut gymnasiet, så jag chillade och reste runt lite utomlands ett tag. Pluggade på college osv. Fett jävla värt det och många arbetsgivare som tkr det är grymt, visar att man vill lite mer än att drälla runt på ica resten av livet =)

Sen nu när jag flyttat hem och börjat köra den här self-help/PU grejen tror jag att jag fått en hyfsat bild av vad det är jag egentligen vill göra. Men det kommer säkerligen ändras igen eftersom. Har iaf satt upp 3 stora livsmål som jag strävar efter nu, inte för stora dock, utan de är mer som nästa milstolpe jag vill nå innan nästa påbörjas.

[Mindful]

Tjena!
22 bast
Jobbar: Golvläggare
Utbildning: Teknisk design/basår på högskolan
Lever: Lever i nuet, en månad har jag 5000kr över nästa ligger jag 2000kr minus. Orkar jag noja över att jag är 22 är golvläggar lärling? Nej.
Jag kommer kanske börja plugga på högskolan igen men måste ha suget i sådana fall.

Har alltid varit killen som sagt att antingen pluggar jag eller jobbar och så länge jag gör något av dem så lever jag livet som det är. Fattar inte hur du orkar gå med ångest vad du skall göra med ditt liv. En dag hittar du ett jobb trivs, knegar på och får en helt okej levnads standar!
Tills nästa del i ditt liv vare sig du är 20 eller 40 känner att du vill vidare utbilda dig och då kommer du ha arbetserfarenhet eller så kommer du vara ung och ha chansen till det.

Jag är en lever mitt liv och det blir som det blir, skulle man få reda på att man dör inom 24 timmar skulle jag säga till mig själv Helvete vilket jävla bra år du har haft hittills du är kung

[Tenga]

Tror fan alla känner sådär i den åldern, mer eller mindre. Kommer och går. Har fett svårt för o veta vad jag ska göra, velar som fan och är dödsimpulsiv, vilket leder till att jag gör allt möjligt skit. Bara kör på och gör det du känner för!

[Mindful]

Åh har knegat lite som parkettläggare, fyfan vad jobbigt de är. Inte undra på att min farsa har ABS när han är 50 (Fyllde idag). Galet jobb.

Tungt är de och hjälper än att hålla sig i hyfsad form men fan vad alla blir tjocka när dem kommer över 35 typ!
Är ju ofta så att man åker och köper mat ute och man tänker ju inte alls vad man trycker i sig så man blir ju liksom fetare med tiden. Så tror din pappa har hjälp av jobbet men kommer mest från stt han rör sig hemma och äter okej mat haha

//Aioo

[Tenga]

Åh har knegat lite som parkettläggare, fyfan vad jobbigt de är. Inte undra på att min farsa har ABS när han är 50 (Fyllde idag). Galet jobb.

Helvete vad jag misstolkade det där bara för du skrev det i caps... Läste "ABS" som ABS-bromsar-ish.. hahaha

[MassRiot]

Kom igen nu forumsbröder, fyll på med svar om er syn på min frågeställnig och hur ni själva lever och hur ni förhåller er till livet och framgång.

[Mr. Sweetheart]

Jag kommer ifrån ett släkte där utbildning och relativ framgång är en hög prioritet vilket mer eller mindre har ställt sina krav på mig. Har planerat ända sedan jag var 14-15åring att jag ska plugga till civilekonom på Lunds universitet och mina föräldrar tyckte det var en kanoonbra idé. Men för varje år som går får man som invdivid mer och mer inblick i livet. Nu, när jag går sista året på gymnasiet (precis som du), har jag helt droppat de idéerna. Jag vill ut och upptäcka världen, hitta mig själv på en djupare nivå och skaffa mig så mycket erfarenhet som möjligt.

Det som jag även tror stenhårt på är egenföretagande. Man utvecklas väldigt mycket på många plan av den sortens självförverkligande och ansvar. Dock kommer det krävas tid, engagemang och målmedvetenhet som jag är villig att lägga på det. I varje fall som jag känner nu. Kanske kommer det bli skrämmande när tiden väl drar ihop sig, men livet går samtidigt ut på att utmana sig själv.

Det som motiverar mig är att det sista jag vill i mitt liv är att sitta och glo på sin TV som 50-åring och känna mig allmänt misslyckad bara för jag inte uppnådde de mål som jag ville i mitt liv.

Death on the stairs yaoo

[Ragnarök]

Finns ingen annan än du som kan veta vad du vill med ditt liv. Jag gick från att vara sjukt driven och motiveras av att uppnå saker till att bli hjärntvättad att tro att livet handlade om att festa, knulla o chilla (som i princip all populärkultur framhåller att man ska tycka) men har insett att jag trivs inte så. Jag trivs av att uppnå saker. Däremot kan jag ibland bara vilja ge upp och skita i allt. Har alltid två sidor inom mig, en som vill skita i allt och supa hela dagarna (har levt så och har tyvärr en oförklarlig fallenhet för alkohol, även om jag nu inte druckit på ett långt tag) och en sida som är driven. Med det sagt är det okej att man tar en dag eller två och bara slappar och festa som vanligt svenssonfolk om man tycker det är kul (jag gör det inte om jag inte drogar ner mig).

Jag kan få panik ibland också över att tiden bara går o går. Det finns en sak som är mkt viktig IMO för att klara av livet, och det är att man "ger upp". Bara låt livet hända och gör ditt bästa. Sluta oroa sig för saker man inte kan påverka eller kontrollera. Meditation hänger ihop med det tankesättet och är mkt bra att göra. Det som ligger bakom att man behöver göra sånt här är att vi får så jävla mkt intryck från samhället och elektronik etc, vi pumpas in med info om hur man ska leva etc. För mig är det extra tydligt då jag just nu bor i en annan kultur och här pumpas de in med andra saker.

En annan viktig sak är att man stänger av datorn, mobilen och all elektronik, tv också. Några dagar utan lite då o då är sjukt bra för själen och att hitta sig själv och vad man vill, var man är etc. (Skulle gärna skitit dom sakerna helt - iaf att ha i hemmet - men tyvärr klarar man inte sig i dagens samhälle utan det, iaf inte jag i nuläget)

[illdan]

Skumläste din tråd.

Ångest kan va en bra grej, ångesten betyder något och finns ofta där av en anledning. Anledningen kan ofta vara att du inte gör något som du vet att du borde göra, eller att du göra något dumt du inte borde göra.
Personligen tycker jag ångest är skit, men den fyller en funktion.

Finns två sett att lösa det imo.
Det vettiga sättet: Ändra på de saker som du får ångest över, vad det nu än kan vara, ta tag i det.
Gör upp en plan för saker du ska genomföra, och gör det bara, bestäm dig bara. Vill du resa? Börja spara, planera vart du vill resa, vem du vill resa med.
Det är la viktigt att inse att du måste göra valen själv, och inte vänta på att valen görs av sig själv.

Mitt sätt: Dont give a fuck. Lev livet varje dag som den kommer. Skit i vart du är när du är 30år. Du lever idag, just nu. Inte imorgon eller om 10år. Gör det du känner för att göra idag. Och får du ångest över någon skit, lär dig typ "The sedona method" eller meditera, då kan du i princip släppa taget om all ångest samt finna dig glad i vilket situation du än befinner dig i. Mindsettet "Det löser sig" har varit en favorit sen barnsben... och visst fan löser det sig alltid =)

[Mindful]

Hur orkar ni styra upp era liv innan ni blivit 15 bast?
Jag var visserligen jävligt udda med den frågan då dem frågade oss i klassen vad vi skulle bli i 5an!
Alla sa fotbolls proffs, artist ja all möjlig skit som inte en jävel blivit.
När jag svarade sa jag alkoholist, då blev hon arg som fan min lärare.
Så jag fick förklara att jag inte har någon aning jag är barn!

Jag skulle ge henne samma svar idag, jag har ingen jävla aning jag lever mitt liv som det är och palla bry dig om din morsa/farsa är bio kemister och har 6 olika examination.
Det är ditt liv du får bli konditor eller hora om du vill det är ju du som skall må bra.

[Sam]

Hahaha alkoholist!

[kinkykong]

Ålder: 22
jobb: Externredovisning på ett bostadsbolag
Utbildning: KTH
lever: just nu lever jag rätt gott, bor hemma hos päronen och pluggar sista året, jobbar på sidan om så ligger rätt bra till varje månad. Spenderar ganska friskt på krogen och lever livet. Har haft ett starkt driv efter framgång de senaste 5 åren, och verkligen tagit mig i kragen, tidigare gled jag genom gymnasiet och högstadiet på ett bananskal, har alltid haft det lätt för mig i skolan. Insåg när jag va runt 17-18 att plugga på universitet var nyckeln till det liv jag eftersträvar. Sitter snart på en kandidatexamen och har riktigt meriterande jobb bakom mig, har varit väldigt slitigt stundtals, men jag är helt tillfreds med uppoffringarna som krävs för att bli så framgångsrik som jag vill bli.

Du är ju fortfarande ung, men en viss nojja tycker jag är helt befogad, vill du bli framgångsrik gäller det att börja tidigt och verkligen gå efter det du vill ha, en success story är inget man bygger över en natt! Att resa runt med polarna och knulla brudar är inget som utesluts genom att du väljer att satsa på karriär, handlar bara om att planera sin tid, långt i förväg!

[Mr. Sweetheart]

Hur orkar ni styra upp era liv innan ni blivit 15 bast?
Jag var visserligen jävligt udda med den frågan då dem frågade oss i klassen vad vi skulle bli i 5an!
Alla sa fotbolls proffs, artist ja all möjlig skit som inte en jävel blivit.
När jag svarade sa jag alkoholist, då blev hon arg som fan min lärare.
Så jag fick förklara att jag inte har någon aning jag är barn!

Jag skulle ge henne samma svar idag, jag har ingen jävla aning jag lever mitt liv som det är och palla bry dig om din morsa/farsa är bio kemister och har 6 olika examination.
Det är ditt liv du får bli konditor eller hora om du vill det är ju du som skall må bra.

Hahahah, jäkla joker..

Nämen vadfasen, nu inser jag att det handlade mer om att kvalificera mig för mina föräldrar med livsplanerna. You know "göra dem stolta". Nu bryr jag mig mer eller mindre vad de vill att jag ska göra och planerar istället att köra mitt eget till 100%.

[MassRiot]

Mr sweethart: En stor del av min nojja med att vilja hinna plugga är pga min mamma, som du. Hon och hennes systrar och alla deras män är mycket välutbildade då min morfar tjänade mycket pengar under deras uppväxt, vilket tillät barnen att plugga fritt till nästan 30-strecket.

Hon är fruktansvärt negativ till byggyrken och menar att jag inte hör hemma där utan jag ska ju bli sofistikerad och passa in med henne.. Klart att sånt påverkar en

Skulle jag få göra vad som helst i hela världen utan risk för failure så skulle jag vilja bo i en fin lägenhet på typ, St knut i malmö och leva på att tillverka saker och leva på det. Kanske eget kaffe, egna rakprodukter som tvål, borste osv. Tja, massa ideer. Ha ett typ galleri eller studio där jag tillverkar nått sånt. Kunna sätta mina egna tider och vara lite flummigt konstnärlig, hehe

Problemet är att jag är lite feg och tycker det verkar trevligt att va byggare med 28000 netto i månaden.. Men vad är viktigast?

Sen har vi ju den tredje personligheten i mitt huvud som blivit hjärntvättad av Durden att starta och driva ett internationellt PT-företag och ägna dagarna med att uppleva.

Förhoppningsvis vet jag vad jag ser som viktigast om ett år.

Tack för era svar, jag har inte blivit klokare men insett att detta är VÄLDIGT olika från person till person.

[Willson]

Första målet borde vara att bli av med förväntningar utifrån. Detta menar jag är prioritet ett för att själv staka ut den väg du vill vandra.

[Ragnarök]

imposible wilsson vi har ingen fri vilja och illusionen om fri vilja gör ändå ingen lycklig. De flesta människorna blir lyckligast av att bara lyda eller följa förväntningar/orders utan att ifrågasätta för mkt/rationalisera för sig själva.