Hur får man "thick skin" ?

[tay]

They can take criticism and/or adverse events easily. Their 'thick skin' does not allow things to penetrate their heart or mind.

That criticism does not bother them. That they are (largely) unaffected by insults.

"thick skin" eller "hårdare skinn" på svenska, ett ordspråk för det som beskrivs ovan. Hur får man ett mer "thick skin" anser ni?

[TonightIsTheNight]

Vad citerar du egentligen?

Bra trådstart.

[tay]

Citerade från Yahoo Answers när jag sökte på "thick skin meaning"

[Nicki]

När man är en man med ett mission i livet och ständigt tar steg i rätt riktning mot detta och därför är till 100% nöjd och stolt över sig själv i stunden är man nog ganska immun mot dissar och kritik.

[godsgift]

Easy. Genom att pusha sina rädslor och ta action tills kroppen och huvudet helt enkelt inte pallar att bry sig om onödigt skit, dissar å annat tjafs. Finns inget magic pill eller så, just do it over and over again.

[slyngel]

Skinn på näsan heter det på svenska

[Entreprenören]

Först ett utdrag från boken David J. Lieberman (1997) - Instant Analysis
där han besvarar en vanlig fråga:"Varför är jag så känslomässigt känslig?":

"I am delicate and need to be handled with great care. If I'm not
in just the right frame of mind, I'm extremely vulnerable to criticism
of any kind, even when it's presented in a constructive and
kind way. I can go from laughter to tears in five seconds. People
always tell me that I'm just too sensitive."

"You HAVE AN UNDERLYING INABILITY to cope with life. You're a
child in an adult's body, in an adult's life, and in an adult's
world. Your emotional growth and stability have to some degree
been stifled. While some people are more sensitive than others, your
fragility extends beyond the scope of mere sensitivity. You have an
inability to face reality, preferring to rely on images and concepts
you've created to buffer your exposure to the real world.

You're overly sensitive because you exaggerate the importance
of other people's opinions. It's for this reason that you have wide
mood swings and need constant reassurance that you are loved and
cared for. You function, in many instances, at the emotional level of
a child, never wanting to grow up and face the hardships of reality.
You rarely talk about death or hardships unless you are referring
to the past or to yourself. Security is the most important thing to
you. You need to know that everything is okay. You don't want to
hear that everything will be okay; you need assurance now. It's for
the purpose of security that your thoughts often remain in the past.
The future holds uncertainty. The past can never hurt you again and
can never be altered. It's comfortable, so this is where you choose
to spend your time.

You enjoy wearing your fragility on your sleeve for the world to
see. You're fond of letting others know of your aches and pains and
wear your disappointments like a badge of honor. Anything to show
the rest of the world that you are in need of their sympathy and
attention. You are lax when it comes to responsibility and often
procrastinate, hoping that the task will either "just go away" or
"work itself out." Like a child who covers his or her eyes with the
thinking, If I can't see you, then you can't see me, you're of the mindset
that if you don't think about something bad, then it will not
happen. You don't ask too many questions for fear that the answer
will cause you stress. You just want everything to be taken care of,
as you are a very needy person.

Because of your vulnerability, you are quick to read into remarks
and comments by others. You can't have any unanswered worries
or concerns, so all the gaps are filled in by you. You're quick to jump
to conclusions, and in doing so you may very often misunderstand
entire conversations. Facing reality and the ghosts that haunt the
attic of your mind is the best way to defuse their power. But denying
that painful aspects exist just causes them to grip harder."

Min personliga resa jag själv har gjort från "inget skinn på näsan" till "mer
skinn på näsan" har skett med hjälp av två sammanfallande faktorer: 1)
åldern och 2) min förmåga att sätta mig själv in i andra människors liv.

1) Med åldern så har jag bara mer insett att livet är för kort att vara för
känslig även om jag fortfarande har känslomässiga problem med avvisning
från tjejer. Livet är för kort för att ta illa upp av folks kommentarer och nu
när jag har börjat producerat YouTube-videos med min bästa vän så kan jag
lova att "hatet"/"avundsjukan" börjar komma in mer eller mindre synligt...

Det brukar ju sägas att äldre är lyckligare just för att de inser mer och mer
att livet blir allt kortare för att orka bry sig för mycket om vad andra tycker
och tänker. Det är därför det finns galna gamla kåta haggor för att de har
tappat det här med slyna-stämpeln totalt och vill bara leva rocknroll till sist.

2) Jag brukar berätta detta ofta och vanligen blir folk mer obekväma än jag
själv när jag tar upp det. När jag var yngre så bråkade jag mycket med min
far som i sin tur hade bråkat mycket med sin far (men det förstod inte jag
och inte hade jag satt mig in i hans situation heller). Jag brukade hata min
far för detta och försökt ta livet av honom vid flera tillfällen likaså som min
storebror också har försökt det (haha nu låter vi två som rejäla livsvrak).

Men med tiden och i samband att jag läste psykologi, såg en positiv
psykologi-kurs och började se Eben Pagans grejer så började jag lära mig mer
om vad proaktiv empati verkligen handlar om (dvs., inte bara känna empati
som en spontan respons utan medvetet och aktivt bestämma sig för att
sätta sin in i någon annans situation vare sig de har bett om det eller inte).

Jag började då föreställa mig att vara min 100kg+ tjocka far och all skit som
hade hänt honom när han var yngre och han hade ju inte funnit grejorna som
jag fann idag så han fick ej verktygen att bearbeta sin barndom som nu hela
tiden blommar upp till ytan då och då. Detta fick mig att mer tycka synd om
honom än att hata honom och jag kunde se honom med nya ögon trots att vi
slagits, strypit varann, osv. Han blev själv utslängd från sin familj när han var
18 år. Det blev aldrig jag, och han fick aldrig någon hjälp efter detta heller...

Tyvärr kan jag inte säga att han har skaffat skinn på näsan utan han lever
tyvärr kvar med sitt barndomsbagage fast det är rätt slöseri med tid i hans
eget liv som jag ser det. Men i hans skor, känns det lika verkligt som det
gjorde när han var 18 år. Jag har förlåtit honom, för jag kan inte klandra nån
och inte heller tycka synd om mig själv med tanke på hans omständigheter.

När någon svär mot mig eller ger mig "kritik" så refrejmar jag det rätt fort,
men jag har också mina ballonger som går att smälla så min annars hårda
stubin går av och jag blir en temporär galen grottmänniskoreptil. Nu tar jag
mer kritk som konstruktiv kritik även om folk säger "din youtube-show suger
appung!". För vad det säger mig är att jag måste helt enkelt producera det
bättre, filma det bättre, bättre ljud, ljus, innehåll, och så vidare. Eller så
kunde jag ju ha börjat gråtit för att någon gav mig jantelagens "ajjabajja!
försöker du vara annorlunda? In i fåraledet och börja spring ekorrhjulet!!!"

Slutligen i denna avhandling i thick skin från mig som saknar vetenskapliga
referenser, så fick åtminstone jag "tjockare hud" genom åldrandet och att
sätta mig in i andras situationer för om jag var i deras situationer så skulle
jag nog också ha upplevt och agerat som de gjort vilket därmed innebär att
det mesta går över. Men visst, jag dampar också på csgo när jag dör ibland!