Mitt mind befann sig på Mars. Sjukaste sinnestillståndet jag har upplevt

[russel]

Idag under ca två timmar upplevde jag det mest fridfulla sinnestillståndet någosin!

De senaste veckorna har jag fått till riktigt härliga endorfinkickar som varar efter gymmet som har resulterat i ett skönt lugnt sinnestillstånd. Jävligt skönt. Men det ärju ingen nyhet att de där kickar in efter träning, det är trots allt fakta.

Sinnestillståndet som slog till efter denna tränings session var HELT mongoloid alltså. Det här kan verka flummigt och till viss del överdrivet, men jag ljuger inte, detta var något helt sagolikt.

Jag vill här med dela med mig av det. Det vart ganska långt men det är rätt underhållande/intressant. (Jag använder inga pwos btw)

Tidigare under dagen hade jag blivit förbannad över att jag hade sovit bort typ hela dagen, haft lite ångest över skolarbete, sexuellt frustrerad och lite små famlij oroheter.

Jag beger mig till gymmet och är riktigt jävligt taggad, och jag är enormt dedikerad när det kommer till träning, älskar att pumpa och skrika tills man inte pallar ett rep till. Träningsessionen varade ungefär i två timmar.

Två timmar senare när jag kliver jag av rullbandet, hämtar mina grejjer, betraktar migsjälv i spegeln "Nice, upp pumpad och ser bra ut!" och är påväg ut, börjar jag redan känna fyfan vilken jävla feeling jag har i kroppen, jag känner mig lätt. Jag tittar på tjejen i kassan, hon säger "hej då, hare bra" med ett léende, jag svarar inte utan bara kollar henne rakt i ögonen och ler tillbaka, som ett "ah okej.. sure". (lol haha).

Jag är ute på gatan, påväg mot tunnelbanan.. fan vad vackert allting är helt plötsligt, jag ser mig runt, fina färger, hör inga vidare väsen, skön luft, bra temperatur, klarhet as hell. Jag ser någon fin dam här och där, kollar de rakt in i ögonen utan att ens ha en tanke att dra tillbaka.

Står och väntar på tunnelbanan, fortfarande ett otroligt lugn inte en enda tanke är i mitt huvud ,det känns som att det inte existerar något innanför pannbenet. Stirrar in i en vägg i ungefär 4 min tills tåget kommer.

Kliver in, sätter mig bekvämt som fan (brett as hell med benen, med väskan på den andra sätet) stirrar RAKT fram. Det är en otroligt skön känsla och jag rör knappt på min mun, inga grimaser, JAG BLINKAR KNAPPT. Strör runt blicken sitter ett par schyssta damer längre bort, tittar på de lite, de möter ögonkontakt, jag har inte en tanke på att dra bort alls. Alltså fortfarande, det är TOMT i mitt huvud. Det kommer mer...

Kliver av för att byta tunnelbana.. sätter mig ner på en bänk, och i hela 9 min stirrar jag in i väggen framför mig. Återigen det är som att man är helt tom, inte en tanke, starka färger, jävligt långa mellanrum mellan blinkningarna, stabil ögonkontakt och fokus på väggen.
Det känns som att jag inte registrerar något som händer runtomkring mig.

På tunnelbanan igen, framför mig sitter två ryskor som sitter och garvar åt något bakom mig tror ja, jag tittar på de, granskar de lite nerifrån och upp, de slutar, sen fokuserar jag på dörren som leder till nästa vagn som är långt långt borta en stund. Kollar på en annan brud i ögonen, hon tittar ner osv. Tillslut sätter sig en turk framför mig, jag stirrar rakt igenom honom, han vimlar lite med ögonen och efter några minuter flyttar han ett säte till vänster (haha lol.).

Alltså grejjen är inte att stirra ner honom för att jag vill ha någon makt eller inte vilja ge mig etc, utan det är för att jag inte bryr mig ett skit om vart jag kollar, och jag känner inte att jag behöver flytta min blick whatsoever. Somsagt det är tomt innanför pannbenet, jag känner ingen hunger, jag känner ingen törst, jag känner ingen trötthet, jag TÄNKER inte på något, utan jag flyter bara med. Det jag känner är två grejjer: LÄTT I KROPPEN OCH SINNESRO!

Mitt ansikte är som att det är gjort av sten. Det är stoneface hela resan ändrar inte en min.

Jag glor rakt fram i ett flertal minuter, och jag märker att turken vänder sig om och kollar bakåt 3ggr. Ungefär som för att kolla om det är något där. (haha loooooolllllll)

När jag kliver av tunnelbanan tänker jag inte ens på att ta bussen utan vill gå hem i 20 min för att fortsätta att njuta. Jag kliver och håller blicken rakt fram och det är inprincip stoneface hela vägen hem.

Observera detta: Jag har som sagt gått med rak blick hela tiden och det ska tilläggas att jag hade musik i örona, men tillslut så ser jag att det är en cykel som åker jätte nära mig, jag reagerar och kollar, det visar sig vara en av mina bästa polare (looooooooollllll) som tydligen kom i mötande trafik och ropade men fick sedan vända....Jag registrerade alltså inte min bästa kompis som kom cyklande med en cykel jag tidigare vet är hans.

Jag rycker till, "Nämen tjenare", jag känner mig groggi och jag pratar as långsamt.

Ex.
Han: "Tja, hur är läget?"
Jag: "joo fan.... jo jag är på.. ovanligt gott humör faktiskt"

Vi snackar på några minuter, sen inge mer med det, men fan vad jag snacka långsamt hahah.

Sen kom jag hem och inget direkt märkvärdigt hände då förutom att jag garvade lite högt ensamt för mig själv, att jag fortfarande pratade långsamt, tänkte knappt på något och hade ett sånt förbannad härligt lugn inom mig i ungefär 30-40 min till.

Totalt 2 timmar var jag i detta "state" och satan i gatan vad soft det var, dock lite creepy såhär efterhand...


Ville bara dela med mig av min upplevelse, kom gärna med egna erfarenheter och tankar....