10’000 ord om Utvecklingsstadierna inom PU

[Seaturtle]

Den här gången vill jag skriva om min syn och erfarenhet av de olika utvecklingsstadierna inom PU, vad man borde fokusera på för att få ut maximal utveckling och vart man bör rikta denna utveckling mot. Jag kommer beröra många olika ämnen och skriva som tankarna leder mig.

Kommentera inte förrän allt är uppe

---

The Foundation

PU utvecklingen är i princip som utveckling inom alla andra områden. Som nybörjare lär man sig grunderna: en simpel struktur som agerar som grundpelare. Därefter experimentera med olika tekniker och kunskaper i intermediära stadiet. För att slutligen kristallisera och äga det man gör i avancerade stadiet för att få konsistenta resultat.

Min syn på den teoretiska bakgrunden för att bli bra på att få hem tjejer är simpel. MM är grunden till all outer game och RSD Blueprint är blåkopia för all inner game. Säg vad du vill om Mystery Method men det är mer eller mindre the gist of all outer game. Alla andra sammanställningar baseras på MM. Först ger man värde, kvalificerar, push-pull och bygger comfort, och sen så inleder man sexuell seduction. Det är inga universella lagar, det är generella principer. Det finns ett undantag till allt, olika situationer och människor. Ju mer man får praktiskt erfarenhet desto mer genomskinliga blir dessa principer. När jag läste MM hade jag svårt att förstå exakt hur jag skulle övergå från A1 till A2, när jag ibland redan var på C3 eller var det S2. LOL. Vad blir en approach där jag kör en hard step in (A1), kysser bruden direkt (A2-3), leder henne till toaletten(C1-3) och knullar henne (S1-2)? Vad hände med övergången och magi kortleken Med en DVD på 20h täckte RSD i princip allt man kan säga om inner game. Mastery av vad som sägs i Blueprint är utom räckhåll även för dess skapare. The Ginger God. All respekt till dessa två creepers. Men efter att ha konsumerat deras kunskap ska även dessa dra åt helvette. Säg efter mig.

I am the master of my fate: I am the captain of my soul. Fuck the rest.

Utvecklingen från Newbie till Intermediate

RSD Brad har sagt att efter intermediate levels är det mer en fråga om att gå tillbaks till grunderna och falla in på ett spår man verkligen kan göra sitt och vara bekväm i, att utveckla en stil som passar en, precis som vi många har säkert gjort.

Som nybörjare kan första impulsen vara att gå emot detta och vilja vara alltid flexibel och aldrig begränsa sig själv. Det är rätt i längden, men till en början kan man inte gå runt och slänga ut saker ur sig utan att först börjar grunda allt i ett system (flytande system hellre än rigid struktur). Sen breddar man ut sig och testar på allt möjligt för att se hur saker och ting hänger ihop tills att man är intermediär. Sen går man vidare till en avancerad nivå där man väljer komponenter man verkligen gillar och lär sig brygga dessa smidigt (smooth operator). Man börjar se hur allt hänger ihop: mönster i andras och i sina egna beteende, och allt man har gjort/gör ur ett tredje perspektiv, med överskådlighet och insyn. En mästare blir man bara när man kan allt in och ut, i teori och i praktik. När man är så upptagen med denna syssla att hela ens verklighetsbild definieras av PU. Är det sen något man vill ha eller vara är det en annan fråga. För mig är PU ett medel till ett mål. Inte själva målet i sig. En mästare skulle kunna definieras i två skilda änden, antingen som Tyler Durden på den teoretiska änden eller Brad Pitt (antar att han är natural) på andra sidan av spektrumet.

Rent outer game mässigt är utvecklingen ganska straightforward. Jag kommer inte gå in på det allt för mycket. Det finns massor med material ute.

Newbie: The enemy is AA, social ångest och nervositet. Ditt enda vapen är djärvhet. Enda målet är att inte vara ett fucking weirdo. Bara vara bekväm, lättsam och social. Approacha alla. Titta folk i ögonen. Gå upprätt, tala tydligt, högt och väl.

Intermediate: Huvudmålet här är att kunna hålla en konversation och kunna föra den framåt genom någon sorts fungerande system från approach till close. Återigen, betoningen är på att få båten att flyta och föra den framåt på ett sätt eller annat.
Ha intervjufrågor som skelettet i konversationer för att alltid ha något att prata om och kunna föra konversationen framåt naturligt och djupare så att du kan lära känna (ja, det är syftet) tjejen du talar med, samtidigt lär du dig fylla ut konversationen med blod och kött: multipla konversationstrådar, humor och värde i form av kvalificering, push/pull, physical escalation (rape), och logistic handling för isolering och pull (”efterfest”).

Advanced: I den här fasen gäller det att börja slipa och effektivisera the grind. Smooth it out. Målet är alltså att lära sig återskapa konsistenta resultat ur ens handlingar. Öva på det det du är dålig på, nischa dig till det du är bra på. With great power comes great responsibility. När the power of choice är än aning mer på din sida, välj bättre brudar, skaffa standard dude, no more fatties for the sake of laid count (aldrig i tidigare faser heller om du kan hjälpa det, men ibland får man offra sig för lärande processens skull). There’s nothing more to prove, just get what you need and want.

Nästan utvecklingsfas är en inre en.

Natural Theoretician: En ny ras

Vad PU communityn, MM och RSD har skapat är en ny ras. Man har övergått från att fokusera på teoretisk kunskap (MM) till att efterlikna tanke och beteende förhållanden som naturals har inom sig själva (Blueprint.) Det har skapat individer som både besitter insider-informationen samt tankemönster och beteenden som bara naturals hade. Lite lore time:

Tyler Durden realized one night that his pick-up success was based merely on a shell of routines and tactics, and that his inner self was seriously flawed. So he set forth trying to figure out how to not DO pickup, but to BE pickup. He devised the Blueprint, the purpose of which is to create a complete identity- level change as a man, so one never needs to worry about AA or performing.

En given observation är att PU community:ns utveckling har lett till paradigm skiften som liknar en individs naturliga utveckling.

Utvecklingen i PU community:n har varit precis som utvecklingen från newbie till avancerad nivåerna. Man börjar kartlägga principer och strukturer (MM). Man börjar bryta mönster för att testa på fler saker, breddar ut sig till löst hängande koncept och tillåter paradoxala verkligheter koexistera, tills att man ser hur allt hänger ihop och man börjar gå ifrån en fast rigid struktur till en mer holistisk system.
Vad Blueprint gjorde var att befria PU communityn från struktur och tillät alla beteenden som kommer ur rätt källa. Den nya rasen är en natural teoretiker. En outer och inner game mästare som har bemästrat strukturen och befriat sig från den. Man är naturlig men nu i ett vetande stadie.

Inner game mässigt är utvecklingen lite mer parallell eftersom alla dessa koncept påverkar dig samtidigt och alla utgör ditt medvetande, your state of mind, som du uppfattar och interagerar med verkligheten igenom.

Newbie: Jag är en inner game junkie, så det är allt game har någonsin handlat om för mig. See the Truth and Be the Light liksom. Men jag har oftast hört att inner game fuckar upp newbies för att de redan är i skallen för mycket. Deras tankar är oorganiserade och tankemönster irrationella. Första målet i inner game utvecklingen är att tysta tanken och organisera kaoset för att utgöra vilka tankar och känslor är: fiktiva eller riktiga, konstruktiva eller destruktiva, och stegvist eliminera det oönskade.
Viktiga koncept att utöva mentalt är (med fysiska aspekten i parantes): Acting on your Intentions (approach all), Indifference (älska rejection), Self-Amusment (använd ditt riktiga humor, inte vad du tror andra ska gilla), Unreactiveness (be like rock. Inga beta fake smiles, överentusiasm och neurotiska rörelser), Being Present (Eckarth Tolle), Situational Confidence (gå ut ofta), Giving Value (skaffa dig ett liv och dela med dig).

Intermediate: Mind over matter. Du börjar fatta läget och PU är nu lika mycket en fråga om mommy issues som personal freedom. Hela den här processen handlar om healing through experience. Face your fears och utvecklas ur massive action and galna äventyr.
Clear intentions (inte vara i mentala konflikt med sig själv ute på krogen, det här är vad som dödar all utveckling, do it or go home, tveka inte, twilights are for bitches, fuck indecision), Bryta dig fri från social conditioning (you make the rules now), The Self Is Always Coming Through (vara ärlig med sina känslor, fake:a inte längre, congruence is the key, tjejer kommer gilla dig även när du inte alltid är hundra party mode, btw don’t be a fucking dancing monkey, ever.), Trust In Yourself (känn dig aldrig begränsad, ”jag har inget att säga/vet inte vad jag ska göra”, släpp bromsen på dig själv och flöda fritt), Strength Of Reality (titta folk i ögonen, diktera frames, konversationer och logistics), Masculine Polarity (Get Over 9000!)

Advanced: Du har knullat igenom dina osäkerheter och kriget mot kvinnan är över. Bekräftelse och the power of choice är nu dina. Sanningen som enbart finns att finnas i fittan är din. Du är förmodligen nöjd med din utveckling men du kan inte undvika att känna ett svagt underliggande besvikelse. Var det allt? Jag kan tänka mig att mångas PU karriär slutar här, de skaffar sig en mysig flickvän och tar sig ut ur The Game. Det finns två sätt många gör detta på, de antingen deaktiverar de sig och blir chumps eller forsätter hålla sig som males in their primes. Ofta är dom förstnämnda dom som bara når outer game mastery medan de sistnämda inner game mastery. Jag har nyligen tagit mig ”ut”, men egentligen har min resa bara precis börjat känns det som. Är du som jag, godsgift och david deida, är vi nu en av de individerna som har nu lett PU till ett nytt paradigm och brett på dess definition.
I mina ord: You have to Make Peace with Reality, your Existence and your God (dess innebörd är djup men dess effekt är simpel, i Tylers ord Walking Through The World With Ease), Loving Yourself (healing psychological issues), Loving Women (leading them to personal and sexual freedom, not just fucking them as objects or to quell your own insecurities), Core Confidence (lycka till med denna säger jag bara), Authenticity (du är bara rakt igenom äkta, no bullshit, respekt till dig), Neon in the Matrix (To Know and to Be God).

The Next Phase of Mankind and Manhood

Bara för att vi inte läser repliker längre och skapar värde inom oss själva betyder det inte att vi är klara. Det skulle vara rätt drygt om vi (homo sapiens sapiens) hade nöjt oss med att bara vara homo sapiens. Pinnar och stenar hade varit vårt fortsatta öde. Precis på samma sätt som att homo sapiens sapiens kommer att utvecklas till en ny ras så småningom, finns det en ny fas i utvecklingen i PU.

Jag skulle gå så långt som att säga att vår individuella utveckling kommer återspegla den utvecklingen PU communityn kommer hinna ifatt med, och så småningom hela vår dubbel sapiens släkte! Nu förstorar jag inte PU till frontlinjen på mänsklig utveckling. Utan alla områden som sysslar med självutveckling är med och bidrar. Vissa är bara mer omfattande eller relevanta för oss än andra.

Den utvecklingen som vi söker inom alla områden leder till vår släktes utveckling. Jag kan inte förminska heller vilken roll PU kan ha i sin ädlaste form. Om allt verkligen handlar om sex, förutom sex, så har den gemene mannen mycket att lära sig. Nu pratar jag inte om att approach:a och agera på ens intentioner och vara aktiv. Utan att vara en hel människa, en riktigt man, en kung, a true sage of old, helt i kontakt med sitt inre väsen, i fred med sin egen gudavarelse och denna universum som är vårt hem. Att kunna hantera och navigera igenom sina känslor, tankar och energitillstånd.

Mycket har skrivits på senare tid mot detta hållet. Första namnet jag kommer att tänka på nu är David Deida. Jag måste erkänna att första gången jag läste The Way of The Supperior Man visste jag att det var good shit men att jag inte skulle få ut så mycket av den då. Jag var helt enkelt inte där i min utveckling. Jag schema la den 1 år senare och orden resonerade mycket lättare då. Jag har inte läst Models av Manson, men känslan jag har fått av hans perspektiv utifrån artiklar han har skrivit så är Models en sorts transcendental MM/BP. Jag har tagit distans från PU material så är inte så insatt längre. Ni vet säkert bättre och jag tar gärna tips.

Den nya mannen: a transcendent man. Samtidigt har denna ädla nya form vi måste uppnå besudlats och förvrängts av falsk feminism och hippie new age eran. Jag kan bara beskriva en sådan man som kastrerad, rädd och harmlös. En riktigt man är inte harmlös. Han är fri och oändlig i sin makt och mod, och han använder denna makt enbart för att skapa en värld av kärlek.

Kärlek och Ondska

Ja, kärlek, i min mening är en av de få orden man kan använda för att definiera meningen med livet och guds väsen. Utan att vara för metafysiska, så är kärlek redan skräckinjagande. Män synnerligen, och kvinnor alltmer till följd av feministiska hysterin, är allergiska mot ordet. Så abstrakt och konceptuellt. Vi är rädda för att verkligen ifrågasätta och förstå dess mening utan att gömma oss bakom definitioner. Älskar vi oss själva, älskar vi våra föräldrar, våra flickvänner, våra vänner, vår universum och vår existens i denna värld. Jag gissar att ofta känner vi oss tvungna att säga ja, eller rättare sagt övertala oss själva att det vi känner faktiskt är kärlek, men gör vi det på riktigt, vet vi verkligen vad kärlek är, känner vi verkligen kärlek fullt ut eller står mycket i vägen för vi ska kunna vara transparenta med våra känslor och kärleksfulla på riktigt?

Jag tror att vi människor är en djupt ärrad och psykotisk ras. Det krävs inte ett förstoringsglas för att se hur extremt hysteriska och galna vi människor är. Vår värld är upp och ner. Ondska, hat, våld, våldtäkt, negativitet, ensamhet, självmord, alla dessa saker förföljer allt vi tänker, gör och känner. Vi är i krig med oss själva och gjort allt jag nämnt trivialt. Det här är ingen hopplös och negativ åsikt. Det är bara rent ut sagt en accepterad fakta inom psykologin. Nu menar jag inte att göra er ledsna eller ta ifrån hopp, kärlek och allt det vackra i världen. Utan, det handlar om kunskap. Förståelse är ända vägen ut.

Ljung pratar om att äga the shadow, man kan bara acceptera sig själv, bli hel och läka alla sina problem när man älskar det o-älskbara inom själv; när man konfronterar sin egen ondska.

Den nya mannen är en modig man som söker igenom alla vrån inom sig själv med en ficklampa av kärlek. Yes I just fucking said it. Spring iväg innan du får kärleks cootiesen. Skoningslös introspektion av allt förträngt, och kärleksfull mutation av smärta och allt mörkt och outsäglig.

The How To: Vad gör vi nu?

När vi nu vet vad nästa steg av vår evolution inom PU är så är frågan hur man tar sig dit effektivast. Hur bryter man sig ur en långsam process av mognad och utveckling genom trial and error, för att skippa åratal av misstag och felsteg, och öppna upp sinnet för det man ännu inte har förstått.

Som jag nämnde tidigare så läste jag Deida's Way of the Superior Man innan jag var redo för den, men det underlättade för min RAS (perception) att senare känna igen i mitt liv orden Deida talade om. Mina ögon var öppna för den informationen när den väl gjorde sig tillgänglig. Mycket av denna process handlar om att inte vara cynisk. När man är i en ”knulla knulla sätta på fjortisar”-fas och inte kan se hur omoget och meningslöst det är finns det inga ord andra kan säga för att få en att förstå.

Jag tjatade mycket på mina vänner om ljuset, kärlek och andra sidan. Det var allt de hörde massa hippie nonsens. Fast jag vill tro att det hjälpte vissa av de i efterhand komma själva till insikt vad nästa mål var efter att man hade fullföljt den fasen i utvecklingen. Det sägs att man alltid är genomsnittet av ens närmaste 5 vänner. Är man inte en bra lärare får man helt enkelt bara ge vägen och sen är det upp till varje individ att gå den vägen eller inte.
Man måste själv öppna upp sig för det man ännu inte har förstått. Ta lärdom från ens förebilder, ja, men sök redan nu till människor du inte riktigt förstår. Är RSD Julien din gud, försök verkligen förstå motsatsen, Deida eller vem som helst på andra sidan av spektrumet. Ett misstag vi alla gör är att försöka bekräfta det vi vill tro och redan "vet"; att bara studera vad vi håller med men ignorera allt som säger emot.
Den mest troliga anledningen är att man blir rädd inför åtagandet som följer insikten att ens gamla hårt förvärvade kunskaper och fint utritade verklighetskartor blir nu maktlösa och värdelösa på den nya spelplanen. Det är naturligt att det är så för oss alla. Men låt oss ta det ett steg längre. Låt oss klämma fram vad som verkligen skiljer en åt från jaget i de första stadierna till de sista.

Är Processen Nödvändig och Absolut?

Är processen nödvändigt och absolut? Inte alls. Man kan gå från att vara total nybörjare och virgin till tväräkta player (ja, det är idealet. The holy trinity: fuck bitches, burn money, take drugs) om man blir kändis över natten eller direkt börjar hänga i PU elit kretsar, man hoppar helt enkelt över många steg eller bara speedar processen brutalt, vilket inte är nödvändigtvist önskvärt, eller så kan man approacha varje dag i 2 år och aldrig riktigt bli annat än en lite mer deffad weirdo creep. Det hela pekar på att det är något annat som ligger bakom hur väl man lyckas uppnå mål än pure grind work, magic pills och genvägar. Vad är det som utvecklingsprocessen påverkar egentligen? Svarat på frågan är simpel, men implikationerna av en sann förståelse för den är kolossal. Svaret är: Det är tron du har om vem du är!

Det är vad alla dessa inner och outer processer och mognadsstadier vi går igenom påverkar: vår tro om vem vi är. Varje gång vi går igenom och avslutar en fas har vi fått mer erfarenhet för att testa vara och se hur vi passar in, vi skapar en självbild av vem vi är, vad vi är kapabla till, vad som är tillåtet för oss, och vad som är möjligt.

Att gå ut ofta, att repetera affirmationer och lyckas nå mål och dräpa vaginor, är handligar som kumulativ utvecklar vår tro om vem vi är och förtjänar. Men denna påverkan är bara en indirekt resultat av de handligarna. Vad händer om man skulle istället gå in direkt och påverka effektivt och precist vår tro om vem vi är istället för att låta den utvecklas på ett ofokuserad sätt? Och hur skulle man kunna gå tillväga?

---

Outer game process vs Inner game process

Tyler nämner att hjärnan går på hög varv när man går ut och lär sig mycket och att man då inte kan sova, eftersom hjärna omprogrammerar vår verklighetskarta om vad som är möjligt och vår uppfattning om vem vi egentligen är. Ofta är denna process mycket trögare och omtumlande än vår fysiska inlärningsprocess. Gå ut approacha, dra hem brudar, det är en bagatel i jämförelse med att äntligen förstå, att du inte behöver några trix och häxkonster. Om du vågar titta denna flicka i ögonen, om du vågar vara dig själv precis som du egentligen är (utan all fucked upp social conditioning, psykos och rädsla) och vill vara, om du vågar älska dig själv och känna att du är tillräcklig, så kommer du att förtjäna och få det du vill. På det sättet är PU en psykologisk rehabilitering för de som vågar.

Ett problem som är väldigt vanligt i intermediära fasen är att ens självuppfattning uppehålls av ens momentum. Så fort man slutar gå ut mycket, i en period av återhämtning eller [otaku] fokus på annat, så återvänder man till slagfältet som en total förlorare, som om allt man har uppnått inte spelar någon roll och människan man lärde sig bli inte existerar längre. You just revert back to this pathetic old wretched hound. Haha just kidding. Det är inte först förrän i advanced stages när inner game principerna börjar sitta att ens självuppfattning blir mer kristalliserat och konsistent, eftersom att den inte längre beror på fysiska handligar och uppnådda mål (situational confidence), utan en inre förståelse och acceptans (core confidence) som har fått sjunka in. Det är just denna förståelse man vill uppnå och därför bör man fokusera sina handlingar på ett sätt som gynnar denna utveckling effektivt och direkt. Till skillnad från en indirekt process där man bara köttar på outer game och sen får inner game haka på som släp efter fysiska resultat och sjunka in allt eftersom lite ofokuserat och chansvist.

Smart Work not Hard work

Oftar talar man om "10-tusen timmar" regel. I princip att det krävs så många timmar för att uppnå en mästerlig nivå inom något område. Praxisen är simpel. Gör en sak tillräcklig många gånger så lär du dig till slut hur man gör. Trial and Error. Man gör ett försök, sedan korrigerar man sig och försöker igen tills att det sitter eller blir rätt.
Ofta ser man hur denna regel slängs ut som fakta och med premissen att övning i 10 000 timmar slår medfödd begåvning. Nu är det så att alla med någon sorts kritisk och rationell tankegång förstår att det bara är en hype (t.ex. i Max Gladwells bok). Man har man bara tagit siffrorna från något specifikt område där principer är mer tillämpningar och nästan överfört dem rakt över på andra områden. Att principen är mer applicerbar i områden som är fysiska, som karate och cykla, än mentala som PU och public speaking, är självklart.

Poängen är att områden som är mentala som PU, påverkas inte till lika stor grad av antal träningstimmar. Då blir frågan vad består den andra andelen av som inte beror på enbart antal övningstimmar. De främsta faktorerna jag kommer på är naturlig begåvning och 'avsiktlig/fokuserad träning' (deliberate practice). Det är ingen nyhet att det relevanta är vad man lägger sin tid på, inte bara att man har lagt mycket tid på något. På ett fysisk sett kan man läsa standard PU outer game material, om kroppsspråk och attraktiva fysiska beteenden och sen öva på att tala väl, gå graciöst och klo flickor. Det här en grind process, man köttar på tills att det blir rätt.

Eftersom PU är en mental process och inner game är vad som verkligen skiljer de duktiga från mästarna är frågan: Hur kan man metodisk och effektivt adopterar inner game principer för att utvecklas inom PU. Istället för att bara öva ofokuserat och spendera många timmar på att bara hänga mot vägen och slänga ut halvhjärtade ”hej, jag gillar dej” till tjejer på väg till toaletten. Gör man en statistik på ens utgångar där man förhåller tiden man spenderar på nattklubbar på att bara hänga runt och titta omkring sig och försöka handskas med mentala konflikter, mot effektivt tid man approachar med fokus och tillgivenhet, så tror jag inte att vågen kommer tippa fördelaktigt. Sen så har man ju kul också med vänner och sig själv men det är en annan sak. Rent fysisk att bara gå från tjej till tjej och säga hej du är söt och vänta på att få bli blown out är bullshit och vi gör alla det. Bara typ 1-3 set per kväll är verkligen helt commitade till 100%. Sen så är det kanske bara 2-3 tjejer man verkligen gillar per kväll men det är en annan sak.
Då är frågan vad är det man ska avsiktligt träna på när det gäller PU när den i sin grund form är en mental process.

Introspektion

Vad jag har själv gjorde mycket under mina approaches och efter mina utgångar är att tänka ut vad jag gjorde rätt och fel, men jag fokuserade enbart på de rent metafysiska aspekterna.
Vad trodde jag om mig själv när jag gick fram till den här tjejen? Var jag säker på att det skulle funka eller satte min självtvivel grunden för misslyckande? Visste jag innerst inne att jag inte hade en chans och bara slängde ut ett försök för att säga att jag gjorde det? Förtjänar jag den här tjejen? I vilket syfte pratar jag med den här tjejen? Vad vill jag få ut av den här konversationen? Vilka är mina intentioner? Vad är jag beredd på att ge henne rent energimässigt? Hur mycket trodde jag på min egen verklighet? Handlade jag moraliskt och värdigt? Betedde jag mig som den mannen jag verkligen vill vara? Varför är jag rädd för att visa mig själv helt försvarslös och sårbar? Vad hade mitt riktiga jag gjort? Vad hade Jesus gjort?

Hur många grader jag hade i min approach, vilket tonläge jag pratade i och vilka ord sa jag, är inte lika intressant (även om dessa indirekt återspeglar allt inom dig själv, the self is always coming through, men fysiska handligar är reflektionen, inte källan!) som vad jag faktiskt går runt och tror om mig själv, på vilka sätt jag faktiskt begränsar mig själv i mitt nuvarande paradigm och se vad jag måste göra för att tränga mig in i nästa paradigm. Ibland har jag varit frustrerad över min oförmögenhet att inte kunna detta, men det är för att jag inte har varit redo för nästa fas.
Det är oftast bara en fråga om att göra sig själv redo för att kunna ta emot något, även om man skulle magiskt få pengar och kvinnor, är man inte redo mentalt för detta kan man inte behålla de eller erhålla någon långvarigt tillfredsställande nytta överhuvudtaget.

Ju längre vi kommer i vår PU utveckling, desto mer börjar vi offra saker och tron, och mål som inte tjänar oss längre, att glida runt på krogen för att dra hem nästa kvart i 5 släp blir poänglöst, men de är högst nödvändigt när man väl är i den fasen, man kan inte skippa över den bara för att man "vet" att man inte behöver, oftast kommer de orden ur samma källa som ursäkter och rädsla, så att man säger would could should. Bara när man får uppleva de för sig själv, när man får en första hand upplevelse, så börjar man se vad som spelar roll och inte.

Istället för att läsa om några bra inner game principer och hoppas på att de sätter sig så småningom när man går ut, så kan vi direkt utöva våra principer och beteende ur den innersta källan, med direkt avsikt på att utveckla vad ’gå ut’ processen annars utvecklar indirekt.

Vad en sann mästare egentligen är, är en inte en sån som har förstått orden i boken. Det är den som har förstått bokens själ, energin och den outsägliga magiska kraften medvetandet skapar med, av den eviga kunskapen, av universiella principer som finns bortom ord och handlingar, djupt invävda i the very fabric that makes up our reality.
Vårt medvetande; vår förmåga att skapa och att tro på oss själva. Det är egentligen det vi ska komma åt.

PU är Medlet, inte Målet

Målet är ljuset, medlet är PU. Förväxlingen av PU som målet istället för medlet är en källa för mycket förvirring. Då är det inte ens en fråga om huruvida medlen rättfärdigas av målet, den diskussionen är faktiskt svår. När målet är ljuset, och man använder lite psykologisk manipulation, utnyttjar tjejers IQ/fylla och kvart i tre ensamheten för att få hem ”smutsiga” pulls, hur mycket kan man rättfärdiga medlen for the sake of progress. Hade jag bara försökt vara en elegant man med bra värderingar och goda avsikter, hade jag definitivt inte erhållit samma resultat som i mina mörkare perioder där jag drog hem 2-3 gånger per vecka sommaren ut. Dessa resultat är som sagt inte målet, utan medlet för att växa som person, få hem olika typer av tjejer för att bättre veta vad jag vill ha och få bekräftelse av mitt ego så att jag kunde förstå från första hand erfarenhet att det inte var något jag behövde när jag väl hade det. När jag var ”god” så träffade jag de bästa tjejerna i mitt liv, hade flickvänner i rotation, men jag drog aldrig hem någon från krogen utan en djup intervju och säkerhetsställande av själslig kvalité. Mitt kriterium i mörka perioder var att hon inte var tjock, inte var en slampa så att jag kunde köra utan kondom (still STD free aw jiss) och att jag kunde åka hem till henne för att slippa pröjsa taxi 600*3*4,5*3=är mycket dinero.

Vad som hände är att i mina mörkare perioder, så glömde jag att PU är medlet för självutveckling av mina sociala kompetenser och livskvalité. Det blev ett mål. Målet var att höja laid count, höja kvalitén av fitta och pricka av mina fetischer som om flickorna vore rare pokemons. Allt som räknades var att jag tekniskt sett hade stoppat in min kuk i hennes fitta, allt annat räknades inte. Det ger mig ingenting när jag väl får det, jag kommer inte ens ihåg deras namn. De tjejerna jag kommer ihåg är de jag delade något meningsfullt och personligt med. Inte namn och fetischer jag prickade av en lista. När PU är målet blir allt ett mentalt mål. Mentala mål är bara egons sätt att underhålla sig själv och vinna. Det finns ingen lycka i vinster utan ett värdigt syfte bakom.

Vi hör ofta att knulla 100 tjejer spelar ingen roll, jag verkar säga det just nu, men innan vi har kommit till insikten själva, är det viktigt för oss oavsett vad. FU, jag vill nå 100 bro! Vi hör lika ofta att ha massa pengar är meningslöst för ens lycka, innan vi har så mycket pengar är det allt man vill ha. I want them muney, bitch!
Men igen och igen, de som har lyckats uppnå dessa mentala mål, de donerar sina biljondollars förmögenheter, de väljer en simpel down to earth tjej istället för de där 100 victoria secrets modellerna. De skriver en artikeln om läxan de har lärt sig, vi tänker yeah right, fuck you och forsätter att klättra upp för täppan.
Det finns vissa som lyssnar och quittar kungen på täppan leken, men helt ärligt, man kan inte sluta vinna innan man har vunnit och är en erkänd vinnare. Då vet vi vad de egentligen är, förlorare. Finns andra dock som lyckas, får pengarna och brudarna, men när de är väl där och inte finner en absolverande kraft som frigör de från alla deras synder och bördan av mänsklig existens så vet de inte vart de ska vägen och manisk fortsätter att fylla ett ändlöst tomhet med mer av ingenting. Stereotypen: get rich quick, money and bitches to the left and right, tar droger och överdoserar för att inget räcker till för att tysta längtan i deras hjärtan efter något autentiskt, helande och gudomligt tillfredsställande.

En simpel metafor för att hitta vägen ut är krigaren på ett slagfält. Springer han iväg är han en fegis. Slås han för blodlustens skull är han bara en bra krigare. Slås han för ett ideal, något bättre än han själv som andra kan stå bakom, och vinner eller förlorar, kommer han att respekteras och hyllas som en hjälte i eviga legender (tänk Ghandi). Fortsätter han att slåss även när kriget är vunnet, är han bara en mördare då.
Moralen är denna: Man har egentligen bara valet av att inte göra mer av något när man faktiskt har möjligheten av att kunna i första början! Jag kan ragga en till 7a på krogen och få +1, men jag väljer att inte för att jag har gjort det och lärt mig av erfarenhet gång och efter gång att det inte ger mig något längre, upplevelse- eller utvecklingsmässigt. Men hade jag sagt att jag inte vill, när jag inte ens kunde, hade jag inget verkligt val egentligen, och förmodligen bara så sa för att slippa konfrontera faktumet att jag inte kan. Men fortsätter jag att synda, att ragga bara för sakens skull, bara för att jag inte kan sluta, misslyckas att lära mig från mina erfarenheter/läxor, eller vet vad jag ska annars göra, kommer målet bli PU istället för något renare, detta är vad som korrumperar ens själ.

Lösningen ligger inte i inaktivitet eller aktivitet. Lösningen ligger i hur man tar till sig läxan från varje erfarenhet och vad man väljer göra med den insikten för att utvecklas. Det är upp till en själva att välja hur mycket man tar till sig från varje erfarenhet som utgör en kväll ute och en laid.

---

Laid Count

Återigen, det gäller att skilja mellan medlen och målet. Att knulla hundra är inte målet, utan ett medel och ett bra mått på att man har gjort progress. Din laid count spelar roll, men bara om varje ny laid ger dig en erfarenhet du behöver för att utvecklas närmare till ditt mål! Du kan inte levla din gubbe till max om du stannar i spawn village.
Kärnfrågan här ligger i kvantitet versus kvalitet. Hur många ska man ligga med versus vilka man ligger med, för vilka resultat och vilket mål? All erfarenhet ger dig personlig utveckling om man är öppen och ansvarsfull nog att ta till sig läxan, men det finns en ratio mellan kvantiteten och kvalitén av erfarenheter och hur mycket utveckling det ger.

Kvantiteten tror jag inte är lika viktigt. Jag tror själv att man behöver ligga med mellan 20-30 för att få en bra feel för PU processen, nå en advancerad fas och lära sig känna igen kvalité brudar, och runt 50-100 för att få en bredare perspektiv på i princip de flesta stereotyper som finns och bli helt sexuellt icke-needy och mentalt (ego) tillfredsställd. Antalet laids minskar ju högre kvalité det är på tjejerna man träffar och den relation man har med de. Premissen är att dejta 10 normala tjejer samtidigt i 1 år ger dig mycket mer bang-for-buck utvecklingsmässigt, än att ha 30 one night stands på 1 år med normala tjejer. Men går man bara efter 10or och inte har fakulteterna för det så lär man inte ligga på ett tag och riskerar att inte alls utvecklas, eftersom ligga equals progress when it all comes right down to it.

När det gäller kvalitet är det enklast att först etablera vissa standard. Det här med siffer värdera tjejer blir då nödvändigt. Tjejer rankas från 1 till 10. Där 10 är en super modell, 9 model, 8 riktigt snygg, 7or attraktiv, och allt under 6 är warpig eller sprängbart. Skalan är relativ till vad för tjejer vi brukar se och interagera med, men även vad vi själva tillåter oss att se. Ofta är folks 10or bara det högsta de tillåter in i sin RAS. Många kvalité tjejer som de inte har någon chans med filtreras ut som overkliga eller onåbara. Dessa 10or är bara det högsta de kan komma åt sin egen liga, min 10a är högst troligen bara en 7-8a i någon kändis rating system. Jag tycker att super modeller a lá victoria secret är väldigt tråkiga utseendemässigt, de är för städade och symetriska. Det finns oftast inget fysiskt som gör de unika och älskbara. Jag däremot älskar Cara Delevingne, hon är inte så värst snygg, lite pojkig och grisig nästan haha. Men jag kan på något sätt relatera henne till tjejer jag har träffat och hon blir bara lite mer verklig på något sätt. Jag tror att jag rationaliserar min attraktion på det här sättet, hade jag dejtat dessa super modeller, så skulle jag nog förmodligen öppnat upp ögonen för verklighetsbilden och rating system män som Leonardo Di Caprio har.

Det hela är ok, rent utseendemässigt, man får vad man kan få och man försöker få bättre. Så länge man är fysisk attraherad, hon är en 7a och uppåt, förlorar utseende vikt i längden i relationer av inre kvalité. Det riktiga problemet ligger i att rating systemet inte bara gäller för utseende men även för personlighet och allt internt i tjejen. Utseende är viktigt, man vill ha det man vill ha, men man kan aldrig bedöma utseende utan att ta hänsyn till inre kvalitéer. Man kan bry sig mer eller mindre i en viss utsträckning men alla har sina gränser, Margot Robbie som baby killers.. nja. Jag vill inbjuda er till att höja dessa gränser för hur vackra de är inom sig själva, för att ni förtjänar det bästa och mest tillfredsställande ni förtjänar (du läste rätt). Detta innebär inte att man ska sänka sina standard fysiskt sett. Tvärtom, vackra tjejer på insidan brukar vara ohört vackra fysiskt också.

Ja, ett antagande jag gör är att vackra tjejer på utsidan är mer sannolika att vara vackra på insidan. De bemötts av andra mer positivt igenom deras liv, och är mer troliga att vara allmänt älskade. Men, är hon en vulgär bimbo snygg tjej kommer hon att bara bekräftas för vad hon är, ett sex objekt med stora pattar och en sexig röv, och kommer det ha motsats effekt. Hennes inre kommer vara tomt och osäkert och beroende på utomstående bekräftelse. Medan en tjej som hyllas för vem hon är, tänk skådespelerska versus playmate modell, som har haft en bra uppväxt och bekräftats lika mycket av vem hon är som hur hon ser ut, så lär hon i helhet var en mycket mer åtråvärd och vacker person.

Att att ha sex med en 10a är inte alls meningen med det hela, utan en fråga om utveckling. Tror du att du förtjänar en tjej för att hon är en 10a utseendemässigt. Tror du att du förtjänar en tjej som är en 10a på insidan? Tror du att du förtjänar att ha en tjej som både är en 10a utseende och personlighetsmässigt? Det är jobbiga frågor. Mitt svar på den sistnämnda är tyvärr nej, inte än, iaf inte helt ärligt. Jag är inte riktigt mannen jag vill vara än. Jag vill ha HENNE, men jag är inte HAN som förtjänar henne än. Vad är det jag måste uppnå för att förtjäna henne? Det handlar egentligen bara om att förändra uppfattningen man har på sig själv men det är svårt. Därför ligger man först med en 7a, sen en 8a, man tänker fan det här kan jag, jag är good enough, sen en 9a, och sist en 10a. Man kan tror att det handlar om att utvecklat sin outer game förmåga, men egentligen, PU av en 7a och 10a, skiljer sig bara metodiskt väldigt lite, men väldigt mycket värdemässigt. Det man har egentligen gjort är att förändra uppfattningen om vad man är värd. Jag bjöd in er till en direkt utveckling av vem man tror att man är istället för en metodisk indirekt metod. Men sanningen är att det känns enklare att basera sin självuppfattning på konkreta saker, laid count, rating på utseende skala, pengar, utseende och annan artificiell värde. Artificiell värde är vad det är, bara ursäkter, permission slips, att äntligen älska och tycka om oss själva. Så, ha ett ideal, sträva mot det sanningsenliga, men se till att utvecklas, kompromissa lite, hyckla lite, men förlora aldrig målet ur sikte och sälj inte din själ helt och hållet hehe.

Låt mig säga det här, att få en 10a i sängen är första steget att inse att det inte är målet, det är medel för att ta sig till 10x10an. En vacker person på insidan och utsidan som tillfredsställer dig inifrån och ut. På det sättet, att ligga med bara tjejer man får till det enkelt är inte utvecklande. Att dra hem tjockisar och warpigs för att få +1 på din laid count är bara mental masturbation. Få hem en 10a lika ofta som att man byter strumpor verkar en dröm, för mig med, men när man väl får det kommer det också att tappa värde. Men det slår definitivt att sitta hemma med kuken i handen till en bangbros rulle. Allt handlar om balans, preferens och funktionalitet. Mitt tips är att utvecklas så hårt och effektivt du kan. Lutade dig alltid mot dina rädslor och shortcommings. Då kommer du ha kul och utvecklas samtidigt som att du söker efter den/de rätta tjejerna för dig.

Mina vänner brukar ha extremt svårt att förstå min tjejsmak. Den skiftar från tjej till tjej rent individuellt, man kan inte riktigt kategorisera det i lång, smal, blond och fnittrig eller något sånt. De flesta män brukar söka efter fysiskt attraktiva egenskaper som är nära besläktade med en vulgär och porrig sexig objekt look (tits, ass and lips). Jag har alltid sökt kvalitéer i tjejer som ärlighet, viljan att ha mer än vad common people vill ha (volvo, villa, barn och hund), en verklighetsbild som inte har hollywood, paradise hotel och melodifestivalen som ideal, någon sort erkännande för en annan värld och mänskligt beteende som bara är mer äkta än den falska och plastiska många strävar emot. Är man inte som mig kan det vara svårt att relatera, men dessa inre egenskaper ter sig fysiskt, de reflekteras ur och genomsyrar beteende, klädsel och utseende (ens personlighet tenderar att överstämma med de förväntningar andra människor har på dig utifrån ditt utseende), och ja dessa tjejer brukar vara väldigt vackra. Jag har alltid haft ett öga för sånt, och ofta kan "se rakt igenom" en tjejs ögon om hon uppfyller dessa krav (eller så lever jag bara i min egen verklighet).

Sen är en lustigt sak vi aldrig riktigt nämner när vi säger få tjejer, få en 10x7a, få en 7x10a, få en 10x10a. Vad är det vi får? Sex för kvällen, bekräftelse, ett status förhållande, sex kompis, en tjej som älskar dig för vem du är. Siffervärderingen borde inte bara återspela hennes utseende och personlighet, utan också vad för erfarenhet man får ut av interaktionen och tiden man spenderar med henne. Vad vi får är alltid en reflektion av vem vi är och vad vi förväntar oss från tjejen. Vem är din 10x10x10a? Hon är vacker, hon är underbar, ni hade ett perfekt umgänge. Läskande.


Tjejer är en Mätare för ditt Inner Game

De tjejer du kan se och träffar reflekterar ditt värde: din tro om vem du är, hur du förväntar dig att andra ska bemöta dig och vad du verkligen förtjänar. Vad du förväntar dig är vad du får. Vad du fokuserar på är vad du får. Söker man efter att pricka av mentala mål, kommer man att ta sig till minimal effort - maximum result strategier: kvart i tre ragg, fulla tjejer, 7or, tjejer som ger en direkt respons.
Söker man efter inre kvalitéer och har höga standards inom sig själv och förväntar sig det i andra, kommer detta få ett gensvar. Jag skulle säga att ju snyggare tjejer du kan dejta, desto bättre är du på att förmedla värde. Och att ju bättre personlighet tjejerna du träffar är desto bättre man och människa är du. PU har varit ett medel för mig för att utveklas som människa, och tjejerna jag dejtat har varit min mätare i denna process. I mörka perioder fick jag kvantitet före kvalité, och i ljusa kvalité för kvantitet.

Jag tror att MM följet trodde verkligen på sina magi kort och peacock klädsel. De trodde på the perfect PU som kunde få hem alla 10or, en teknik för alla contingencies. Men vi vet ju att det är en lögn. Tjejer älskar och hatar dig av arbiträra anledningar. RSD gjorde det hela state dependent, vilket är bullshit, så målet för de blev mer approach all ”sometimes you get 7s, sometimes 8s, once in a while 10s”. Det är faktiskt lite mer sanningsenligt i hur det egentligen funkar, men RSD missbrukade medelandet ”sucess with women” och gjorde det hela om laid count inte om kvalité. NLP eller bara att ge klientelen vad de vill ha, I don’t care. Bilder på tjejerna PU gurus dejta var inga 10or for sure lol. Jag har svårt att föreställa mig att PU lärare är vackra personer, de har psykologiska problem: oftast neurotiska, sex addicts och med feta mommy issues.

Ifrågasätt de anledningar och intentioner du har bakom dina interaktioner och möten. Hur förhåller sig dina resultat mot de resultat du förväntar dig. Vad är det du får ut av den här tjejen. Ta reda på vad dina mål är och som sagt, håll dig öppen för de mål andra människor har. Att bara ta till sig det man resonerar mest med för tillfället snuvar dig potentialen att så ett frö för din nästa utvecklingsfas du inte riktigt är redo för än.

Korruption

För att ta mig själv som exempel. Jag tänkte att jag vill ha 10x10orna, men jag kunde inte få de. Min plan var att använda PU som ett medel för att nå mitt mål freedom of choice, mastery of expression och att äntligen bryta mig fri från alla mina sociala spärrar och begränsningar som höll mig tillbaks från att vara mitt riktiga jag.

Min plan var i princip: To fuck myself to freedom. Fulfill my wants to understand my needs. Fuck myself to the heavens, becoming my true self by piling the bodies on top of each other to make my path up to the final boss where my princess awaits me. Fuck me right.
The ends justify the means: Det är en risky walk. Man offrar och kompromissar sin själ och utför ondska för att ta sig till en bättre plats. Filosofisk kan man tänka vad man vill, men dess effekt är verklig. Arketypen som utsätts för detta brukar oftast förlora sig själv och sina mål i medlen, korrumperas. Arketypen som aldrig hittar tillbaks brukar vara ondingen i filmer och berättelser, medan arketypen som vänder sida inför sin egen eller hjältens förgörelse får insikten att han har ”lost is way” och återvänder till sunda värderingar inför sista slaget eller akten. Oftast brukar denna karaktär offra sig själv för hjälten i filmen som är det rena idealet. Wait what!? Mänskliga arketyper genomsyrar vår historia för att det är vad vi människor är: Arketyper, och vid noggrann introspektion är jag, du och vi alla uttjatade clichér. Lär dig från dina föregångares misstag, vet du din arketyp kan du slippa samma öde.

Jag började med PU för att ta mig till ljuset, jag blev korrumperad och började knulla istället för att älska, men hittade tillbaks när jag insåg att jag hade förlorat min väg. PU handlade inte om kärlek längre, utan om dess mörka sida: Jag var inte poppis som liten och jag fick inte hålla hand med de söta tjejerna. Jag visste inte varför de inte älskade mig även om jag visste/hoppades på i alla fall att jag var en älskbar människa, god och kärleksfull. Vi män gör det väldigt ofta, vi skapar en inre hat och aggression mot kvinnor, när vi har sex så knullar vi de (doggy style när hon inte kan se ditt ansikte, kan du relatera?), många gillar att örfila och kränka tjejer vi sex, ännu fler kallar de bitches och horor när de synligt gillar andra män som är kända eller snyggare än oss, som i våra ögon inte riktigt förtjänar tjejerna lika mycket som vi. Man tycker sånt grabb snack är harmlöst, skoj med grabbarna, knulla bitches och dumma slynor. Det är en grej, jag hajar, jag gör det själv. Men jag har inga illusioner om hur skadligt det verkligen är för själen. Allt mjukt och kärleksfullt är löjligt och fånigt för många killar. Det finns som sagt en kärleksfobi i män. Det tror jag handlar om att ha en fobi för det feminina inom oss själva. Alla människor besitter maskulin och feminin energi. Man kan också argumentera att det var en nödvändig process jag var tvungen att mig igenom för att konfrontera och läka mina mörka sidor. Ondska är bara en stygg varg inom oss som vi håller gömt för andra. Så fort man släpper ljuset in och konfronterar sig själv öppet börjar man transmutera denna ondska till fri energi och xp för att levla som människa.

Tjejer genom de sista decennierna har anskaffat sig mer maskulin energi och vi män mer feminin, vi dansar, sjunger, syr kläder, bloggar och sånt faggot shit (<- you see what I did there). Nu gäller det att vi fortsätter denna utveckling mot en hel människa. Lika bekväm i maskulin och feminin energi. Förmögen att uttrycka denna och verkligen kunna konfrontera sig själv helt öppet så att inte rädslor och mentala spärrar om vad som är manligt och bögigt inte förhindrar vår utveckling.

Min poäng är att vara ensidig, att bara leva på en sida av månen är skadligt, att låtsas vara bara den ljusa sidan resulterar i hippie namaste faggots medan att bara var på den mörka sidan resulterar i det här lol. Man måste lära sig bli en hel människa i kontakt med alla ens sidor och söka efter det sanna värdet i alla väsen.