Kroppsideal och utseendefixering försvinner med utveckling

[Beerpong]

Nedan följer något som antingen tar bort lite av hjärndimman och är objektiv sanning, eller något som är en fet rationalisering.

Ju mer bekväm och säkrare man blir i sig själv ju mer skalar man bort onaturliga skal som man fått sig pålagda från social hjärntvättning om vad man bör göra eller ha för ideal.

Ju mer erfarenhet man samlar på sig och ju mer självkännedom man uppnår, ju mer utgår man från sin inre kärna.

Jag har tappat stor motivation till att ha ett "snyggt" yttre öht typ. Snaggar mig eftersom jag är så tunnhårig och har högt hårfäste, och det stör mig inte det minsta. Orkar inte lägga ner för mycket tid på att klä mig snyggt - jag är högt medveten om fördelarna det för med sig att klä sig propert, så jag gör det i viss mån ändå per automatik. Men de dagar då jag anser mig vara helt ledig från åtaganden så bryr jag mig verkligen inte ett skit om hur jag ser ut. Jag har ingen spegel längre, och saknar den inte!

Jag tycker träning är kul, men ser inget egenvärde i att ha snygg kropp längre och ägnar allt mindre tid på gym och mer tid till roliga sporter och aktiviteter. Jag tränar för att hålla mig hälsosam och hålla hjärnan och energin i topp.[/b]

Kroppsdefekter skiter jag fullständigt i; jag småskämdes över vissa saker innan och jag gjorde mitt bästa för att bara visa mig från mina bättre sidor så att säga - nu bryr jag mig inte öht. Skulle någon dra en kommentar över någon av ens kroppsdefekter så rör det mig inte emotionellt öht.

Det är allt i blicken. Så vad fan ska jag fokusera på annat för än det som finns innanför blicken?

Vad tror ni? Är detta ett steg i utvecklingen mot självförverkligande? Eller har jag gått och blivit lat?

Det är mer en retorisk fråga, om en retorisk fråga nu kan se ut som ovan.

---

(PS. Skulle helst av allt bara vilja leva på en nudiststrand typ haha.)

PPS. Tar självklart hand om min hygien och annat som är "basic" för en normal människa, jag har fortfarande respekt för mig själv. Ni missar punkten om ni tror man ska leva som nån jävla fet råtta.

Intressant tankeställare faktiskt, tror hur man klär sig kan ha två vägar egentligen, tar vi klädstilen bussines casual så tror jag att man antingen väljer den stilen för att man ökar sitt självförtroende eller så klär man sig snyggt för att man helt enkelt är bekväm i det. Alla är ju olika och alla trivs i olika stilar, om du känner att du är närmare att finna ditt rätta jag och känner dig betydligt mer bekväm i ett par mjukisbyxor in public framför ett par tex chinos så go for it. Dock så finns ju i åtanke att hur du klär dig kan avslöja mycket om hur du är som person och du attraherar vid första ögonkast olika typer av människor beroende på hur du klär dig, så jag skulle nog säga att det är nog ett steg närmare självförverkligande sålänge inte din "avslappnade" stil kan förstöra för din nuvarande/framtida karriär.