Approach anxiety utan dess like, bryr mig vad andra tycker

[villframåt]

Okej, jag gjorde som ni sa grabbar.. Fyfan vilken känsla, frihet haha! Jag frågade 5 tjejer om klockan.

Första var på ett torg, en 5/10 snygghetsmässig. hon satt och rökte på en bänk, jag styrde stegen mot henne när jag såg henne. Kände mig weird som gick mot henne när ingenting fanns där förutom just henne. Jag frågade vad klockan var och hon svarade. Sa tack och gick därifrån. Kände att hjärtat slog lite fortare men var okej ändå.

Andra var på en t-bana perrong . Hon var snygg. Jag letade efter tjejer på perrongen och tänkte fråga en som satt precis bredvid men av nån anledning tog jag den snyggare. Hon tittade konstigt på mig och drog ut hörlurarna. "Vad är klockan?" Då pekade hon ovanför mig och där hängde en klocka xD. Jag sa tack och hon sa inget. Hon verkade tycka jag var sjukt weird. Hjärtat började slå lite fortare efter denna approach. Fick väl upp lite adrenalin när min hjärna utmanades tror jag.

Tredje var också på en t-bane perrong. Gick av stationen efter för att leta efter tjejer. Hittade en i slutet på perrongen. Hon var inte så snygg, på sin höjd en femma, men jag frågade ändå. Hon fattade typ inte vad jag sa först, så hon drog ut hörlurarna och då sa jag bara; klockan? Och hon svarade; jaha ! Så gav hon mig tiden. Fick hjärtpåslag som de tidigare men inget överdrivet.

Åkte ett par till stationer med t-banan och vandrade längs perrongen för att hitta ngn. Såg en snygg blondin 5 meter framför mig och innan jag hann tänka för mycket, frågade jag henne vad klockan var. Hon hörde inte vad jag sa, tror jag, eller kändes så haha men hon verkade fatta att jag ville veta vad klockan var så hon svarade.

Åkte ett par stationer till och gick av i T-centralen, försökte hitta tjejer och såg en del, men undvek dem, var för feg. Tillsist kom jag till Hötorget t-bana och svepte runt på perrongen för att hitta någon att fråga. Plötsligt ser jag en äldre snygg blondin och styr stegen mot henne, i huvudet tänker jag att jag inte kmr våga fråga henne, men styr stegen dit utifallatt. Jag går förbi henne, vänder mig om, säger hej, hon hör inte. Jag säger ursäkta, då tittar hon upp och jag frågar vad klockan är, hon tar fram en på sin arm och ger mig svaret. Hon verkade trevlig, men jag sa tack och gick iväg.

Lång lösning, men kände att jag behövde skriva av mig haha, kändes weird och konstigt men jävligt bra efter varje approach.

Jag är stolt över att jag klarade att göra dem på såna publika platser som t-banan, där andra hör vad jag säger.

Det jag kände i hjärnan inför var: det här är weird, tjejen verkar tycka jag är knäpp. Hon kommer bli rädd för att jag går fram till henne..Men efteråt så fick jag ganska god respons, och ingen var otrevlig egentligen förutom andra men inte så som min hjärna hade föreställt sig.

Fysiologiskt; hjärtat slog snabbare.

Jag ska fortsätta med det här definitivt hehe.

Återigen, tack för era svar boys, har insett att det gäller att pusha sig själv och att agera innan anxietyn blir för hög