Verklighetsbrytande levern för den utvaldes makt

[Seaturtle]

Den senaste tiden, typ sen i Juni förra året, har jag varit rätt ointresserad i game. Jag gick fortfarande ut minst en gång i veckan eller mer. Det var fortfarande nice att dra hem tjejer men det var inte som förut. Min entusiasm och intresse för PU har minskat rätt mycket. Jag blev desillusionerad och såg PU drömmen lite mer för vad den är. I efterhand kan jag se att jag hamnade på en platå och the rate of return på mina efforts för att utvecklas vidare blev för låg för att mer tid och energi skulle vara värt det. Som jag beskrev i en tidigare tråd, så blev PU en pålitlig gammal hund utan nya trick. Fick ligga nästan som jag ville bland mortals men super modeller, kändisar, next level game var out of reach utan massiv investering av tid och handling som jag inte hade till förfoga.

I mitt day game fick detta en ganska märkbar effekt. Jag siktade fortfarande på minst en approach om dagen men jag var inte lika radikal som förut. Jag gjorde det inte riktigt för att få ligga längre. Frågade sällan om nummer, typ aldrig av verklig intresse, jag gjorde det mer för att det bara var nästa sak man säger för att ta konversationen mot ett avslut. Date:a lika sällan. Jag var egentligen bara beroende av att approacha. Jag var mer intresserad i kicken av att göra en approach än att fullfölja ragget och ligga med tjejen, om det inte var så att hon var super het och prassla om mina fröpåsar. Då blev det så att jag var tvungen att göra approaches som kändes jobbigare och jobbigare. Inte nödvändigtvis jobbigare för att tjejen var snyggare utan mer på ett sätt som bröt sociala normer och regler, var verklighetsbrytande.

Det kunde vara så att tjejen i fråga var alldeles för ung eller gammal för mig, passade inte mig alls status eller typmässigt enligt sociala normer. Preggos, vulgära tjejer, unproachable präktiga tjejer. Vad som helst som kunde trigga perversion eller en känsla av förbud. Jag var typ på en rebellisk tabu jakt. Samtidigt letande jag inom mig de orden som jag kände att jag inte kunde säga och sa de iaf.

Känslan av att vara helt närvarande och befinna sig i direkt kontakt med verkligheten utan några försvar och ta kontroll över den trots mycket rädsla och inre motstånd är bortom ord. Det är inte som att approacha när man är van av att göra det, då har man för mycket situational confidence även om man är cool headed.

Jag kunde fortfarande köra en vanlig approach, eller rättare sagt en socialt acceptabel approach, och göra det bra. Men jag vill bryta mig fri från alla begränsningar. En bra approach var också en begränsning. Det är ett spel enligt deras regler fortfarande. It's a schtick.
Det påminner nästan känslan av att approacha sin värsta fiende när man är newbie, bara att man nu inte längre blir rädd, överväldigad och får ett adrenalin kick. Det är en cool process och ett kontrollerad makt bara mästare i en konst får uppleva.

Jag är inte en mästare, men sen så länge jag kan minnas har jag försökt bli en mästare av min egen medvetenhet och influens på verkligheten. De få glimses through the door som jag har fått se är magiska och PU har alltid varit en väldigt direkt och mätbar metod för att nå mina sanna mål.

För inte så länge sen fick jag återuppleva denna känsla. Jag kunde se människor omkring mig gå i förutbestämda vägar och jag hade en insikt i deras inre verksamheter, min egen och allt som tillhörde verkligheten. Det kändes som om jag såg igenom The Matrix. Jag bröt mig fri från de begränsningar vi har låst våra sinnen och beteenden med. Jag var helt fri och hade makt bortom min vanliga förmåga. Jag har aldrig varit attraherad av makt, men jag kan förstå hur människor blir maktgalna. Att kunna göra precis vad som helst. Det är ett ansvar som är läskigt bortom ord, men jag behöll maktkänslan inom mig själv. Jag gav inte in till rädsla och lät mitt skapande kraft ta över mig. Jag kände ett energi överflöd pulserade i min kropp och massera mig sexuellt i en extas. Min kropp skakade och i princip trippade rätt hårt. Upplevelsen påminde mig starkt om MDMA.

Det är inte första gången jag känner att jag ser igenom The Matrix, men första gången den skapande kraften som Neo har blandades med den sexuella energin Seaturtle har, that shit was awesome. En misstanke jag reserverar mig för är att jag läste mycket om Kundalini dagen innan och en annan är att jag drack två koppar kaffe på tom mage när jag egentligen aldrig dricker kaffe. Inte heller är det ovanligt för oss att säga att vi ser igenom The Matrix bara för att vi vet mer om hur världen funkar bakom kulisserna. Fast vad jag pratar om är mer av en akut och intensiv känsla som upplevs, inte riktigt som en skriven förståelse.

Men när jag sedan började kompromissa på handlingar efter mina intentioner så förlorade jag kraften gradvis och jag återgick till att känna mig normal. Jag gav in till rädsla och gav ursäkter för att inte göra vad jag vill längre, jag blev rädd för allt ansvar och implikationerna så mycket makt innebar. Rädd för min egen framgång most def. Aja, jag kommer att fortsätta pressa mot mina rädslor och göra processen gradvis. Sådana peak upplevelser är bra för att agera som kompasser dock.

Utan att spamma Matrix quotes lämnar jag er med denna insikt: "To deny our own impulses is to deny the very thing that makes us human."
Yours truly,
Seaturtle.

[godsgift]

Spyr. Kasta den här i soptunnan. Massa ego bullshit om att vilja förklara dig själv varför du slutade följa dina impulser. You don't need daddy to approve you brother.

[patrik.g]

What.. the... fuck?

[Seaturtle]

godsgift, det är väl sant men du har missförstått helt mitt inlägg.

Att jag inte följde efter mina impulser är inget nytt. Vad är det?? 99% av våra impulser som vi inte fullföljer? Jag tror att i princip alla människor är hämmade, de flesta till en extrem grad. Lyckligt få, mindre än 10%, har tillräckligt mycket mod för att fullfölja sina impulser och visioner, mindre än 1% att fullfölja de utanför områden de är bekväma i och har övat. i.e. affärsmannen som startar, river, köper och säljer företag men inte har mod att approacha flicka. *Siffrorna är tagna ur Seaturtle rövhål.

Vad jag pratar om är de där individerna jag aldrig träffat eller vet faktiskt existerar. De som kan se verkligheten för precis vad den är. Helt synkroniserade med världen runt omkring de. De är hela i sin kropp, sinne och själ. Det finns inget annat än harmoni och frid inom de.

Vad jag säger är att the matrix is real. Att vara Neo är inte att vara en superhjälte som kan böja skedar. Det är att vara en del av universum utan friktion och självförvållade begränsningar.

Föreställ dig att vara en spelkaraktär, helt fri från rädsla, helt medveten om sina egna förmågor i exakta enheter, vara helt medveten om alla förhållande och lagar som råder i ens verklighet, vara helt medveten om "koderna" som definieras ens verklighet bakom vad som möter ögat, inte begränsad av spelarens skicklighet eller reaktionstid, att vara helt klar och tvärsäker i ens syfte och intentioner. utan velande och side-questande.

Vi är inga maskiner och sådana beräkningar som tar hänsyn till hela vår verklighet är omöjliga. Vi kan inte leva perfekta existens. Däremot besitter vi förmågan som heter intuition. Med en intuitiv tanke kan man sammanfatta och förklara en hel vetenskap om inte universum i sig.

Don't you see what I'm trying to accomplish here. Don't you want to be a god, more than the gift you are.

Fan, jag vet inte ingenting egentligen. Jag har bara fått se hastigt vad som kan vara.

The holy grail of self development är att bli en master in the art of living. And attaining that state of being permanently.

Så mycket mental runk. Haha ska testa mig på något praktiskt nästa vecka

[Rednales]

Många styrs av rädslor. Vilket är synd men kanske nödvändigt, för hur skulle samhället se ut utan dom, med så folktäta områden.

[Ragnarök]

Sök på "the negativity Bias" =) Fan va mkt som underlättar för en när man vet vad ens beteenden beror på.