Inre förändringar och kompisrelationer

[Set Theory]

Lite allmänt nyfiken på vad folk här inne har för erfarenheter vad gäller att utveckla sig själv, bli mer dominant och attraktiv och hur ens vänner har reagerat på den förändringen.

Har ni stigit i "hierarkin" eller har polarna sett på er med samma ögon som tidigare? Har de varit begränsande i er utveckling?

[Schlinus]

Med de gamla kompisarna har hierarkin varit oförändrad. Jag går in i nya relationer mer med högre status

[confused...]

När jag var i tonåren på grund av dålig uppväxt, gick i slitna kläder, hade knappt pengar osv så var jag väldigt låg social status samt social fobi så satt ofta tyst i ett hörn vid sociala sammanhang som innehöll mer än mina absoluta närmaste vänner. Först totalt socialt och våga knappt prata när en brud var i samma rum.

Så ja jag var ofta en folk högre upp i heriarkin gillade att jävlas med, även bekanta tyckte det var kul. Ingen tog mig någonsin seriöst och upplevde ofta att när jag sa något i grupp så skratta folk och gjorde narr av mig för det jag sa var så dumt, en timme senare sa en av dom andra exakt samma sak(garanterat snott det jag sa) och alla var plötsligt eniga och ofta t.o.m tyckte det var bra och smart det han sa. Lol

Då satt jag ofta och tänkte wtf äre för fel på folk, jävla retards jag sa exakt samma med exakt samma ordval för en timme sen.



I alla fall nu så här 10 år senare när jag är 28 år bor i Norge sen 8år tillbaka och arbetat väldigt mycket på mina sociala skills sen dess, helt arbetat bort min sociala fobi. När jag säger till folk jag lär känna idag att jag var sån förr tror dom inte ens på mig för det är så stor skillnad på hur jag är nu eller om någon pekar på en sån utstött tyst kille som är skitblyg för att göra lite narr av han och jag säger att det var mig när jag var yngre så tror dom mig inte.


I alla fall när jag umgås med eller sitter på Skype och spelar dator med bekanta ifrån tonåren så trots att jag utvecklats så mycket att folk jag lär känna idag inte ens tror på mig när jag säger hur jag var förr så blir jag ändå fortfarande behandlad exakt likadant av dom.

Intressant grej är när jag pratar med dom solo är dom ofta skit trevliga, men om det kommer in en person till så dom är 2+ gör dom nästan helomvändning i personligheten och ska trycka ner, jävlas och göra narr av mig. Lol jävla apor.

[patrik.g]

När jag var i tonåren på grund av dålig uppväxt, gick i slitna kläder, hade knappt pengar osv så var jag väldigt låg social status samt social fobi så satt ofta tyst i ett hörn vid sociala sammanhang som innehöll mer än mina absoluta närmaste vänner. Först totalt socialt och våga knappt prata när en brud var i samma rum.

Så ja jag var ofta en folk högre upp i heriarkin gillade att jävlas med, även bekanta tyckte det var kul. Ingen tog mig någonsin seriöst och upplevde ofta att när jag sa något i grupp så skratta folk och gjorde narr av mig för det jag sa var så dumt, en timme senare sa en av dom andra exakt samma sak(garanterat snott det jag sa) och alla var plötsligt eniga och ofta t.o.m tyckte det var bra och smart det han sa. Lol

Då satt jag ofta och tänkte wtf äre för fel på folk, jävla retards jag sa exakt samma med exakt samma ordval för en timme sen.



I alla fall nu så här 10 år senare när jag är 28 år bor i Norge sen 8år tillbaka och arbetat väldigt mycket på mina sociala skills sen dess, helt arbetat bort min sociala fobi. När jag säger till folk jag lär känna idag att jag var sån förr tror dom inte ens på mig för det är så stor skillnad på hur jag är nu eller om någon pekar på en sån utstött tyst kille som är skitblyg för att göra lite narr av han och jag säger att det var mig när jag var yngre så tror dom mig inte.


I alla fall när jag umgås med eller sitter på Skype och spelar dator med bekanta ifrån tonåren så trots att jag utvecklats så mycket att folk jag lär känna idag inte ens tror på mig när jag säger hur jag var förr så blir jag ändå fortfarande behandlad exakt likadant av dom.

Intressant grej är när jag pratar med dom solo är dom ofta skit trevliga, men om det kommer in en person till så dom är 2+ gör dom nästan helomvändning i personligheten och ska trycka ner, jävlas och göra narr av mig. Lol jävla apor.

Jävligt najs framsteg du gjort. Respekt. Jag har en kompis som gått igenom en liknande process och gick från att ha väldigt låg social status till en jävligt skön alfa snubbe med sjukt bra "game".

Vi satt och snackade om det härom dagen hur annorlunda han va för 3 år sedan, som en helt annan person. Från att va en riktig hardcase till den han är nu, helt sjukt. Eller bara ta han åt sidan och säga åt personen, beroende på hur bra relation man har till han.

Vad de gäller folk som är trevliga när man är själv med dom men dryga i grupp så är det jävligt vanligt bland yngre. En bra grej att göra är att köra över dom verbalt och skämma ut dom lite, då lär dom ju sluta.

Anyways, se upp för bitterhet bara, det är lätt att man för det när man upplevt hur människor fungerar från två olika vinklar.


Peace

[Fiskarn]

Lite allmänt nyfiken på vad folk här inne har för erfarenheter vad gäller att utveckla sig själv, bli mer dominant och attraktiv och hur ens vänner har reagerat på den förändringen.

Har ni stigit i "hierarkin" eller har polarna sett på er med samma ögon som tidigare? Har de varit begränsande i er utveckling?

Är i grunden en utåtriktad person men var sjukt introvert i högstadiet, sa inte alls mycket, verkligen lägst i hierarkin. Dock hade jag mina intressen, sporter och datorspel då. Var inte ens intresserad av tjejer.

I gymnasiet började jag bli lite, lite mer social redan första dagen, var inte längre den allra blygaste även om det inte hade hänt särskilt mycket. Med åren där blev jag mer medveten om att jag aldrig lämnade comfortzone. Jag la till kurser som retorik och Svenska C bara för att få pusha mig ur comfortzone. Jag tror många av mina klasskompisar var förvånade att jag valde sådana kurser men de märkte att jag tog lite mer plats i klassrummet. Var dock inget direkt motstånd, inte från deras sida. Men jag uppfattade det nog så att de skulle göra motstånd om de märkte skillnaden.

Minns jag förändrades mycket 2011 (3:e året gymnasiet) när jag hittade CR, satt varje dag och plöjde igenom diverse ämnen, fick upp ljuset för hur man blir mer social, tar plats, blir mer attraktiv, allt. Slutade och började sedan på universitetet. Skillnaden mot hur jag var i högstadiet och gymnasiet är sjuuuuuuk. Gick in redan vid dag 1 att nu ska jag inte vara den blyge längre. Jag kände att om jag är social från början kommer framtida kompisar att vara vana vid det. Det handlade om att visa vem jag är redan från start.

>>>
Med utgångspunkt ur denna utvecklingen har jag träffat flera kompisar från både högstadiet och gymnasiet då och då. Umgås dock inte med några av dessa längre utan har hittat nya kompisar. Hursomhelst minns jag att en gammal klasskompis från högstadiet påtalade min förändring sommarn 2013 Han sa att jag förändrats något sinnessjukt och beskrev mig som en helt annan människa. Han kunde inte tro att jag varit den jag varit när han såg mitt nya jag. En tjej från högstadiet sa att jag var helt annorlunda i mitt sätt. Två tjejpolare från gymnasiet sa att det lös om mig i somras när jag träffade dem på stan. En kille från gymnasiet tyckte jag blivit mycket mer framåt.

Jag har gjort så sjuka förändringar och inte sett många på så länge att de känner redan vid ögonkontakten att jag är en helt annan person. Det är så uppenbart att jag tror de ser hur jag klättrat i hierarkin. Jag har aldrig varit stöddig eller elak utan alltid varit sjyst, är det fortfarande. Men jag uppfattar det som att många är imponerade av mina framsteg. Flertalet tjejer från skolan jag inte hade en chans med innan har till och med kommit fram, pratat/lyssnat och gett IOI's. En tjej (2 klasser under i högstadiet) på krogen förra våren mindes att jag var en liten mes i högstadiet men var tydligen ändå intresserad efter vi snackat ett tag.

Att krossa deras förväntningar av hur du är, det är kraftfullt.