Approach anxiety utan dess like, bryr mig vad andra tycker

[villframåt]

Tjo! Det är så här att jag har varit intresserad av att börja Cold approacha i 2års tid, gärna på kvällen men helst på dagen för att det är mest utmanande. Detta för att de enda liggen jag får är ifrån tinder.

Nu till kruxet; jag har aldrig cold approachat, jag "kan" inte göra det. Jag kan inte ens fråga de enklaste sakerna som vad klockan är om det är folk runtomkring

Jag hittade good Looking losers approach anxiety program för en månad sen, Jag har gått ut kanske 10 ggr ensam på stan sen dess och gett mig fan på att gå fram till tjejer och fråga om klockan men så fort jag ser någon som verkar passande tänker jag direkt; det är för mycket folk runt omkring. Mardrömsscenariot är typ att jag går fram, hon börjar skrika och folk runtom ingriper och tror man är nån rapist. Jag vet att tanken är helt ologisk och att det till 99% inte skulle hända men såna tankar har jag fått. Eller att folk runtomkring ser att jag approachar henne och tänker vad är det för idiot som går runt och frågar tjejer om klockan.

Det är alltså inte själva approachen i sig som är jobbig, utan vad folk runtomkring ska tycka om mig (jag vet att de inte kmr bry sig ett shit, men det hjälper inte).

Jag har lyckats fråga vad klockan är när inte någon har varit runtomkring, och då har det gått bra, men det är sällan man är helt ensam och ser någon som man kan approacha.

Har tänkt att det är social fobi, men å andra sidan är jag fullt kapabel till att åka buss, handla mat och kläder, gå i skolan, jobba på 7-eleven..

Så min fråga är, har ni några tips på hur man kan få sig själv att strunta i hur folk runt omkring tycker?

[bcude]

Minns en sak vem det nu var som sa, men du kan göra på 2 sätt. Antingen fortsätter du att oskyldigt fråga om klockan och ökar "svårighetsgraden" successivt tills du inser att ingen bryr sig om vad du gör. Folk lever i sina egna huvuden och bryr sig verkligen inte vilket du kommer inse till slut.
Eller så finns det en jobbigare men snabbare väg för att få denna insikt och det går ut på att gå på en folkrik gata och klappa händerna, högt så att folk hör dig. Alternativt lägga dig ned på marken eller liknande. Du kommer inse att de kanske tittar mot dig i 5sek tills de inser att det inte var mer spännande än så och återgå till det de nu höll på med innan (titta in i mobilen, prata med kompis och liknande). Gör du detta kommer du få en helt annan inställning till att gå fram till folk och fråga om klockan i framtiden.

[joak]

Jag brukar se en asiatisk ung man som går på drottninggatan i sthlm och läser högt ur bibeln. Inte en jävel bryr sig. Jag tänker på det i en sekund sen dyker någon annan tanke upp och man glömmer det.

Men känslan skiter i logiken så jag tror inte att en massa logik kan få dig att komma över rädslan utan det enda sättet är att pusha sig igenom det. Gå fram och fråga om klockan även om det känns jobbigt och du är rädd att folk hör. Försök inte få bort känslan. Acceptera att den är där och gör det ändå. När du gjort det några gånger och du inser att du inte är på löpsedlarna dagen efter så kommer din hjärna att omprogrammeras och din rädsla för detta försvinna.

[villframåt]

Okej, jag gjorde som ni sa grabbar.. Fyfan vilken känsla, frihet haha! Jag frågade 5 tjejer om klockan.

Första var på ett torg, en 5/10 snygghetsmässig. hon satt och rökte på en bänk, jag styrde stegen mot henne när jag såg henne. Kände mig weird som gick mot henne när ingenting fanns där förutom just henne. Jag frågade vad klockan var och hon svarade. Sa tack och gick därifrån. Kände att hjärtat slog lite fortare men var okej ändå.

Andra var på en t-bana perrong . Hon var snygg. Jag letade efter tjejer på perrongen och tänkte fråga en som satt precis bredvid men av nån anledning tog jag den snyggare. Hon tittade konstigt på mig och drog ut hörlurarna. "Vad är klockan?" Då pekade hon ovanför mig och där hängde en klocka xD. Jag sa tack och hon sa inget. Hon verkade tycka jag var sjukt weird. Hjärtat började slå lite fortare efter denna approach. Fick väl upp lite adrenalin när min hjärna utmanades tror jag.

Tredje var också på en t-bane perrong. Gick av stationen efter för att leta efter tjejer. Hittade en i slutet på perrongen. Hon var inte så snygg, på sin höjd en femma, men jag frågade ändå. Hon fattade typ inte vad jag sa först, så hon drog ut hörlurarna och då sa jag bara; klockan? Och hon svarade; jaha ! Så gav hon mig tiden. Fick hjärtpåslag som de tidigare men inget överdrivet.

Åkte ett par till stationer med t-banan och vandrade längs perrongen för att hitta ngn. Såg en snygg blondin 5 meter framför mig och innan jag hann tänka för mycket, frågade jag henne vad klockan var. Hon hörde inte vad jag sa, tror jag, eller kändes så haha men hon verkade fatta att jag ville veta vad klockan var så hon svarade.

Åkte ett par stationer till och gick av i T-centralen, försökte hitta tjejer och såg en del, men undvek dem, var för feg. Tillsist kom jag till Hötorget t-bana och svepte runt på perrongen för att hitta någon att fråga. Plötsligt ser jag en äldre snygg blondin och styr stegen mot henne, i huvudet tänker jag att jag inte kmr våga fråga henne, men styr stegen dit utifallatt. Jag går förbi henne, vänder mig om, säger hej, hon hör inte. Jag säger ursäkta, då tittar hon upp och jag frågar vad klockan är, hon tar fram en på sin arm och ger mig svaret. Hon verkade trevlig, men jag sa tack och gick iväg.

Lång lösning, men kände att jag behövde skriva av mig haha, kändes weird och konstigt men jävligt bra efter varje approach.

Jag är stolt över att jag klarade att göra dem på såna publika platser som t-banan, där andra hör vad jag säger.

Det jag kände i hjärnan inför var: det här är weird, tjejen verkar tycka jag är knäpp. Hon kommer bli rädd för att jag går fram till henne..Men efteråt så fick jag ganska god respons, och ingen var otrevlig egentligen förutom andra men inte så som min hjärna hade föreställt sig.

Fysiologiskt; hjärtat slog snabbare.

Jag ska fortsätta med det här definitivt hehe.

Återigen, tack för era svar boys, har insett att det gäller att pusha sig själv och att agera innan anxietyn blir för hög

[Doit]

Fantastiskt! Grymt jobbat mannen, visst är det en amazing känsla?! Började precis såhär jag med. Hade sjuklig AA och läste teori i flera år innan jag gjorde min första approach ens.

Tips: Vårda momentumet nu när du kommit igång. Det blir en snöbollseffekt och frihetskänslan och möjligheten att gå fram till vem du vill när som helst växer dagligen när du fortsätter, och du behöver inte så mycket varje dag för att hålla igång. Men håll igång det så är du snart där när du kan gå fram till vem som helst! Testa släng in enkla kommentarer efteråt, "Tack, snygg halsduk förresten!"

Sen kan du pröva att gå fram och bara säga en komplimang sen gå, eller i förbifarten när du möter någon. Det hjälpte SJUKT mycket för mig. "Hej jag måste bara säga att du är sjukt söt, ha en bra kväll" Det börjar fastna i huvudet att tjejer faktiskt vill bli approachade och gillar uppmärksamheten. Särsklit dagtid när det är så ovanligt. Tänk om det hände dig? Inte fan hade du blivit sur om någon kom fram och sa att du var söt och sen gick. För mig var det detta som gjorde att jag kände tillslut, fan alltså de flesta tjejer blir ju skitglada, varför stannar jag inte? Och nu har jag inga större problem att approacha. Ibland behövs det lite warmup fråga om klockan/vägen den dagen. Men det är fullt möjligt för alla, hur galen AA du än har haft.

Kul att du kommit igång Ser fram emot att följa din resa!

[Doit]

Hur har det gått?

[villframåt]

gick inget vidare, försökte göra samma grej dagen efter, men tog mig 2,5 timmar att fråga 4 pers om klockan. Dagen efter det, 2,5 timmar igen och bara 3 tjejer... Bor du i Stockholm?

[Doit]

Du är inte ensam, vi måste ha de där extremt nervösa generna som säkert var skitviktigt att några få i stammen hade för hundratusentals år sedan i djungeln. Spana efter alla faror och tänka igenom alla möjliga negativa scenarion.

Alltså jag var precis såhär. Men bestämde mig att nån gång om jag fortsätter göra små grejer så kommer det till slut att släppa. Gick också runt typ 3-4 timmar ibland, ingenting. Kommer med ursäkter. Gång på gång. Men skam den som ger sig. Det blir enklare! Jag har ju fan fullt hanterbar AA nu, och kan jag ha det så vet jag att alla kan nå det stadiet med. Men jag måste säga att det tog jääävligt många timmar av små utmaningar innan jag kunde approacha. Fett värt dock. Vet inte var jag vore idag om jag inte tagit tiden att nå dit.

Just flyttat. Bor nära sthlm. Vore nice att ses någon dag. Kan bara göra små mini-challenges eller så kan jag approacha och du lär dig se att inte en jävel bryr sig.

[SvaMp_]

Har en polare som jobbat som assistent på Ozzy's Bootcamp med fokus på i fear technology, utmana rädslor, han har börjat med egen coaching lite lätt där han tar 300/session. Är ni intresserade kan jag hooka upp honom och er, finns i sthlm.

[TonightIsTheNight]

Tycker inställningen/fokus har mycket att säga kring detta med AA. Gör stor skillnad om man fokuserar på att vara nyfiken på andra personer - annars hamnar lätt fokus på hur man blir bedömd istället.

[villframåt]

Doit: Ja, det vore fett om vi kunde styra upp något sånt!

Svamp; låter spännande, jag är definitivt intresserad

[Tomas Gabriel]

Det sitter i generna som genetiskt minne dude. Allt började för 30.000 år sen när du gick på fel tjej i stammen så kunde du bli dödad. It's mostly from there. Men sen kan hjärnan ha länkat ännu mer skit till detta, så det du kan göra är att gräva fram vad som gör att du känner så. För trust me...det är en LOGISK anledning till varför detta sker.

För mig var det samma sak när jag började köra.

Första approacherna var mardrömmen för mig. Mitt hjärta bultade, kall-svettades och skakade. Där finns många olika sätt att bli av med det. NLP & disassociation, bara göra det tills det försvinner (som jag gjorde det), hypnotherapy etc...

Vad som funkar bäst för dig, kan jag ej svara på.

Din hjärna målar upp scenarion som är heeelt flippin´ crazy för att det är så hjärnan funkar. Den vill ej att du förändrar dig, så den försöker sätta käppar i hjulen för dig genom att ge dig det värsta tänkbara scenariot (för att den inte ska behöva expandera energi på att förändra sig).

I mitt fall så gjorde jag det tills jag kände likadant för att approcha 7 tjejer samtidigt i en grupp...som att dricka vatten hemma i morgonrocken.

[villframåt]

Ahh skönt att höra att fler vart i samma sits och faktiskt klarat av det! Hade gärna velat möta ngn härifrån och gå ut på stan och köra så man kommer igång

[tvbordet]

Det var f*n längesen man kände Aproach anxiety.
Det är som att hoppa in i en kalldusch eller hoppa in i vattnet på sommarn, bara ta tag i ballen och göra det.

[Donlon]

Ahh skönt att höra att fler vart i samma sits och faktiskt klarat av det! Hade gärna velat möta ngn härifrån och gå ut på stan och köra så man kommer igång

Vart bor du någonstans? Se mitt inlägg i "söker Wingmen".

[Tomas Gabriel]

Tjo! Det är så här att jag har varit intresserad av att börja Cold approacha i 2års tid, gärna på kvällen men helst på dagen för att det är mest utmanande. Detta för att de enda liggen jag får är ifrån tinder.

Nu till kruxet; jag har aldrig cold approachat, jag "kan" inte göra det. Jag kan inte ens fråga de enklaste sakerna som vad klockan är om det är folk runtomkring

Jag hittade good Looking losers approach anxiety program för en månad sen, Jag har gått ut kanske 10 ggr ensam på stan sen dess och gett mig fan på att gå fram till tjejer och fråga om klockan men så fort jag ser någon som verkar passande tänker jag direkt; det är för mycket folk runt omkring. Mardrömsscenariot är typ att jag går fram, hon börjar skrika och folk runtom ingriper och tror man är nån rapist. Jag vet att tanken är helt ologisk och att det till 99% inte skulle hända men såna tankar har jag fått. Eller att folk runtomkring ser att jag approachar henne och tänker vad är det för idiot som går runt och frågar tjejer om klockan.

Det är alltså inte själva approachen i sig som är jobbig, utan vad folk runtomkring ska tycka om mig (jag vet att de inte kmr bry sig ett shit, men det hjälper inte).

Jag har lyckats fråga vad klockan är när inte någon har varit runtomkring, och då har det gått bra, men det är sällan man är helt ensam och ser någon som man kan approacha.

Har tänkt att det är social fobi, men å andra sidan är jag fullt kapabel till att åka buss, handla mat och kläder, gå i skolan, jobba på 7-eleven..

Så min fråga är, har ni några tips på hur man kan få sig själv att strunta i hur folk runt omkring tycker?

Läs mitt inlägg. Här har du the secret to getting rid of your approach anxiety till 100% forever.

http://www.casanovalounge.se/showthread....4#pid57474

[FörFulFörTinder]

Vi är i typ samma sits låter det som..
Vill du mötas upp och köra lite daygame någon dag?
Jag är också helt värdelös även om jag har läst det mesta inom game och selfdevelopment.