Sociala mediers påverkan

[Ragnarök]

Jag har någon empatistörning så har aldrig riktigt "hajjat" det där med hög status och sånt, kan typ inte känna att det är eftertrakansvärt instinktivt utan har fått lära mig det den logiska vägen på nåt vänster. Kommer t ex ihåg den gången när jag var 14 år och en snubbe på min träning snackade om hur mycket prylar o skit han hade och hur mycket det värde, o min andra kompis började käbbla emot att han minsann hade ännu dyrare saker - jag stod bredvid och tänkte; wtf is this about? Varför är det bra att ha dyra saker och skryta om det? Vad jag har och dess värde har jag aldrig tyckt angår andra människor (jag kände mig ofta dålig för att jag tyckte det var orättvist att jag hade det bättre ställt än många andra).

Eller i högstadiet när det var uppdelning av "coola" och töntiga helt plötsligt, haha jag dog fan inombords och tänkte att hela skolan blivit galen. Sen började jag läsa psykologi och jag förstod plötsligt varför människor betedde sig som automata djur.

Lika onaturligt är det för mig att posta foton eller statusuppdateringar på facebook överhuvudtaget. Jag gör det enbart av logisk-strategiska skäl eller om någon gnatar på mig att lägga upp saker från något tillfälle. Jag läser aldrig flödet på facebook förutom det första som syns som man inte kan undvika. Facebook är till för att chatta med vänner och snoka på folk man har ett intresse på grund av personliga skäl. Eventuellt går man in och får sig ett gott skratt av alla idioter som postar bilder på sina måltider (i icke-kommersiellt syfte) eller annat.

Telefonen glömmer jag allt som oftast medvetet kvar hemma, har anförskaffat mig en digitalkamera så att jag slipper ha med mig telefonen av den anledningen. Fotona som jag tar sparar jag på personliga hårddiskar, de är inte för allmän beskådan utan för mig själv och min familj när jag blivit äldre.

instagram, twitter, balal bal bla, så jävla trist, fattar inte grejen.

Jag tycker verkligen att extrem bekräftelsesökning är mänsklighetens löjligaste jävla egenskap. Ha extrema bekräftelsebehov och leva livet som osäkra lamm, ständigt kollandes över axeln så att att de ser att de gör rätt, följa strömmen och kan få klappar på axeln av andra idioter som är exakt likadana.

Tycker det är eftersträvansvärt att bryta sig loss från all sån skit som idag håller folk upptagna. Det är beroendeframkallande gift och fördummar alla. Jag pratade med några som gick i trean på samhällslinjen på gymnasiet för någon vecka sedan. Det visade sig dock omöjligt att hålla en vettig konversation om samhällsfrågor. De hade ingen aning om vad "Arabiska våren" var för något, eller vad som hände i Ukraina. Eller vad FARC var för några. De hade dock Jävligt mycket åsikter om den där Breivik som minsann var nynazist (nej han är inte nazist), och hur det rasistiska svenska samhället utanförhåller somaliska hjärnkirurger från att arbeta osv. Det är uppenbart att de har tagit åsikter från andra som de följer på sociala medier och medier överhuvudtaget. NOLL eget tänk och noll kritiskt tänk.

PS. Vad jag har för bil? En billig, gammal, ful, liten, sliten jävel som kostade mig 12 000 kronor och alltid klarar besiktningen.

PPS. Också jobbigt med folk som måste inte kan erkänna att de har fel eller som allmänt inte är intresserade av sanningen utan bara att projicera sina ruttna världsbilder.