Min story - Utseende vs Beteende.

[Silentshot]

[video=youtube;OR6AV9yJPoM]http://www.youtube.com/watch?v=OR6AV9yJPoM&ob=av2e[/video]
Lite lugn musik till eran läsning, just turn it ON, just do it!

[SIZE="3"]Förord[/SIZE]

Detta är en kopierad tråd jag skrev på c-r, anledningen till att jag vill dela med mig den, är för att dela med mig mina synpunkter angående utseende vs beteende, mina erfarenheter från mitt egna liv. Värt att tillägga är att jag mår grymt mycket bättre nu, är typ aldrig nere, får nästan aldrig ångest, väldigt sällan om inte aldrig mer panikångest längre.

Jag gick aldrig till doktorn i slutändan utan allt löste sig med tiden, det jag däremot gjorde var att fortsätta att pusha mig igenom det, pusha mig till att gå ut och träffa människor, hitta på aktiviteter även om jag bara ville dränka mig själv i alkohol, ligga i min säng och sova tills att jag vaknade "normal". Nästan varje dag en pain in the ass, man vaknade, låg kvar och suckade när man insåg att man fortfarande mådde skit, hade skitskumma tankar. När mitt hopp var som mest ute och jag trodde att allt var över, det var då inte långt efter jag började må mycket bättre igen och tillslut var allt som bortglömt. De var de värsta 7-8 månaderna i mitt liv och jag tror inte ens att något annat i detta livet kommer vara i närheten så illa som de kändes då.

Detta hade vart mycket svårare om jag inte hade haft de kanonpolare som jag har, är äckligt stolt över att ha så nära och grymma vänner (Ni vet vilka ni är, om ni nu är inne på denna sidan och läser) folk som pushar upp en ur sängen, som drar ut mig på aktiviteter, som bjuder in mig på sociala aktiviter, som inte tar ett "Nej jag orkar inte idag" som ursäkt. Detta har verkligen gett mig insikten om hur vikten om att hur bra det är att ha nära vänner i sitt liv. Let's get it on!

_____________________________________________________________________


Denna tråden är främst riktad till newbies, som kommer in i detta utan att ens ge det en chans, att ge upp direkt och skylla på att utseendet är ALLT, för att slippa förändra sig eller nåt.

Efter att jag blivit totalt krossad utav mitt första ex, chodat värre än vad någon annan troligtvis gjort under sin livstid, så började jag bli så fixerad utöver mitt utseende, började träna etc. Jag gick i tron om att allt handlade om utseendet!

När jag kom till C-R för första gången så fick jag reda på att det låg så mycket mer bakom den riktiga sanningen, allt kom till hur du betedde dig, vad du subkommunicerade, din utstrålning etc. I början gick det rätt knakigt fram, men det funkade till och från, dem flesta som jag velat ligga med i min sociala krets hade jag nu lyckats lägra. Två utav de snyggaste tjejerna på gymnasietiden som jag ansåg, som många hade offrat sin högra pungkula för hade jag till och med attrahera, varav en av dom hade jag sex med, det var en helt annan värld för mig. Den osäkra lilla killen till en något mer egoboostad kille som såg helt nya möjligheter!

För ett år sen vid den här tidpunkten hade jag läst igenom en hel del material, förstod den sociala dynamiken, drog hem en hel del tjejer, inte överdrivet men fick ofta sucess på de jag satsade på. Helt ärligt talat hade jag inte tid att träffa tjejerna alltför ofta, 3 säkra KK's som jag nöjde mig med. Sen fanns det andra som bara väntade på att jag skulle ta hem dom till sängkammaren, men som det egentligen inte fanns någon anledning till att träffa mer än för sex, som jag ändå fick bra från annat håll.

Jag hade bra hälsa, mådde overall bra, såg ljust på framtiden och allt var kanoners!

I början på det här året visade det sig att jag skulle få gå igenom helvetet, jag trillade in i en depression som slukade mig rakt igenom. Jag fick väldigt svårt för att socialisera, svårt att fokusera på framtiden, såg världen som en grå plats där allt stod mellan mig och världen (Typiskt jag mot världen)- tänk.

Jag började gråta okontrollerat varje vecka, det fanns ingen anledning till det, fast däremot kunde jag börja hitta saker att gråta över. När någon ringde mig på telefonen så var det väldigt ofta som jag sket i att svara just för att jag kände mig så obekväm med mig själv, att det bara var jobbigt att prata, jag hade inte koll på vem jag längre var, vad jag skulle svara, eller hur jag skulle bete mig. Det blev en lång tid framför datorn, inte för att jag gjorde något speciellt, jag bara satt där helt ofokuserad på vad jag ens höll på med. Träningen gick åt helvete, och började lägga på mig mer och mer, musklerna som jag hade tränat upp var som bortkastad tid och jag var inte alls bekväm i min nya soff-kropp.

När jag väl lyckades pusha ut mig på krogen, så satt jag mest ner och bara stirrade ut på folkhavet, de folk som satte sig bredvid mig som jag kände sen innan frågade "Vad är det med dig?" "Varför är du så tyst?" "Sluta vara så tyst!" - Vilket jag såklart bortförklarade om att jag var trött.

Där satt jag med en öl i handen, visste inte vad jag höll på med, såg ingen poäng med att socialisera, satt djupt inne i mina tankar, kunde inte fokusera på ett enda skit. Jag klarade inte ens dra till doktorn, just eftersom jag var helt säker på att jag skulle kunna klara igenom det själv, samt att jag hade låg tillit på att de skulle komma på vad som var fel, efter en massa historier man hört där folk fått fel mediciner etc. Blanda det med att man kände sig uttittad utav alla människor omkring, att folk skulle dömma en, det var typ det värsta jag kunde tänka på, kände mig helt försvarslös. Alla tjejer som jag träffade ute, som sen innan vart attraherade hade helt och hållet slutat kasta intresse efter mig och satt i stort sett bredvid och raggade på människorna omkring.

Nåväl efter att det hade gått en tid så hade det blivit bättre automatiskt, jag grät inte längre, det hände varannan månad istället för varje vecka. Blev mycket mer fokuserad i mitt huvud, kunde börja tänka klart igen och det var inga svårigheter med att snacka med folk längre, även om det fortfarande låg ett bakomliggande sår kvar så var det inte alls lika farligt.

För någon månad sen lyckades jag lägra en tjej samma dag som jag träffade henne och inte alltför längesen så lyckades jag closa en tjej på krogen som var't attraherad utav mig sen innan. Tur? Annat beteende? Jag gissar på det andra!

Kontentan utav tråden är att ge aldrig upp för det du vill ha, låt inte ditt utseende begränsa dig till att lyckas med tjejer eller något annat för den delen. Även om utseendet kan vara en attraktion-switch så är det absolut inte det som fullbordar processen, it's in your behaviour. So go and be you'r best, sluta bitcha om att du ser dålig ut, sålänge du inte gick igenom den här resan som jag beskrev, eller något värre, go out och kötta på. Du kan lyckas bara du ger det en chans!

[Olarn]

Har inte läst detta innan, men det får en att ändra synpunkter på saker och ting. You'r my brotha from another motha!

[devil]

Känner igen fett mkt det här med depressionen som kommer från ingenstans... wtf liksom... o sen när man tillslut testat allting o bara ger upp så börjar de bli bättre...

[Entreprenören]

Grym erfarenhet du delar med dig mannen! ^^,

Jag upplever att jag själv är just nu i fasen om "utseende är allt"-grejjen där jag nu blivit lite mer besatt av mitt utseende, där jag ser mig själv i spegeln varje dag och tänker på om jag har någon icke-symmetri någonstans (att min näsa e sne, att mina läppar inte ser bra ut), där jag inte tål fettet i mitt ansikte eller på min mage, där jag tkr jag borde ha muskler som valle, vara minst 1,8 lång (jag e bara 1,75), att min manliga panna ser ut som en neandertalare, mitt krulliga hår osv.

Det är sjukt vilken story/ursäkt man bygger upp sitt huvud med tiden när man går igenom tuffa tider. Jag är helt öppen å ärlig med det å säger som det är; jag har bara haft 2 flickvänner å bara legat med två tjejer å det är alltså mina ex å ett av mina ex bor i samma stad som jag å jag har alltid möjlighet att gå dit, å när jag gör det ibland så märker jag hur jag hamnar i samma jävla cepefälla där hon får trån-bekräftelse från mig å jag får ingenting å mår bara dåligt i efterhand.

Men jag har slutat med det nu och jag har ingen kontakt med henne å jag tänker inte på henne el så, ibland dyker det upp i huvve att jag "skulle" kunna gå förbi henne å fråga om hon vill gå med å gå ut men då inser jag oxå lika fort att det är inte värt att hamna i samma jävla negativa spiral där hon får whoreattention å jag cry-hours så jag skiter i det.

Sen minns jag oxå gånger då jag faktiskt approachat tjejer på fester eller klubbar eller dagtid hur jag sedan gnällt på mitt utseende i efterhand om det gått dåligt när jag inte insett att det kan vara andra faktorer som gjort att jag inte "lyckades" som "was not meant to be"-naturgrej, dåligt kroppsspråk, hon i mensfas el dåligt humör, osv.

Jag måste bevisa för mig sj att utseende aint shit när man har sitt beteende together, å det beviset ser jag när jag "lyckats" lega med någon jag anser som en 7,5a eller högre. När jag "lyckats" med det så vet jag att min utseende-belief kmr att krossas i tusen bitar (bra låt btw) å jag kmr få samma klara uppenbaralese som blir lika sann för mig som den är för dig som att solen går upp å ner varje dag! ^^,

Tack för att du dela med dig, det är grymt att läsa andras "resor" så man inte fastnar i sitt huvud å tror att man är ensam om sina problem. Jag minns en fras från en marketing guru som sa "Ju mer personligt någonting är, ju sannolikare att det är något universellt".

Din story ger mig en spark i röven kring utseende-beliefen om att "sluta gnäll, gör nått åt ditt beteende ist!" å det tackar jag för då jag är en allmänt lat jävel men extremt intelligent å snabblärd.