Intresse för tjejer och livet

[heiayo]

Efter en lite rörig vår och nu när den tidigare sommaren har kommit har två saker blivit allt tydligare för mig:

1. Tjejer är helt enkelt mitt största intresse. Punkt. Jag bara älskar tjejer (eller unga kvinnor), i plural. Det finns helt enkelt otroligt många fina, på olika sätt. Nånstans har jag väl vetat att det är så, men nu inser jag det mer än tidigare. Har många andra intressen, men inget annat kan tillnärmelsevis mäta sig med just detta. Inser också att många av mina andra intressen (t ex att resa) också handlar om att träffa tjejer, även om de har ett värde i sig själva.

Jag inser också att jag är lite ensam om detta i min omgivning. Jag har ett par kompisar som har ett uttalat stort intresse för tjejer, även om en av dem lutar mer åt ett förhållande, åtminstone för tillfället. Ironiskt får de också lite mer än mig på en så att säga casual basis, lite tinder-dejter och så - medan jag behöver kämpa för det. Annars - efter en arbetsvecka kan jag och kompisar gå ut och ta en öl på nåt ställe, det är lite snygga tjejer runtomkring, vi sitter där och hänger utan att snacka med några okända, sedan blir folk trötta och går hem, ingen vill gå vidare på t ex klubb. Så har en vecka till gått, utan att något hänt!

En fråga till folk som hänger här: Har ni mycket hjälp av att vara med folk som delar ert intresse? Kanske inte någon super PUA-wing, men åtminstone någon som delar samma intresse och har samma drive? Någon kanske tycker att en sann PUA ska kunna klara sig själv, utan att "hålla någon i handen". Men jag tycker det känns trist. Framför allt om jag skulle dra på t ex en charterresa skulle jag mycket hellre resa med någon. Men det gäller även att gå ut ihop och sånt.

Jag trodde tidigare i princip alla killar tänkte och kände såhär. Men jag märker att det inte är riktigt är så. Många är rätt förhållande-orienterade, många blir börjar skruva på sig och blir obekväma om man pratar alltför öppet om ett brett tjejintresse. Man märker också att den manliga sexualiteten (åtminstone som min är) är rätt stigmatiserad i vårt samhälle. Det är fel att säga att man gillar att vara med många tjejer, det är fel att öppet uttrycka intresse (~me too!) och det är fel att vara intresserad baserat på ens tjejs yttre attribut. Det är tråkigt när något som borde vara kul, spännande och underbart blir något man går runt och känner sig skamsen för. Det är rätt sjukt egentligen, det är ju något bra man vill!

2. Livet bara går! Jag har ett vanligt kontorsjobb, tjänsteman och akademiker. Sitter framför dator i en glasbyggnad i ett kontorslandskap om dagarna, sedan så tränar jag och ägnar mig åt lite andra intressen och vardagssysslor - och så passerar veckorna (och livet), för det mesta utan att särskilt mycket händer med intresse nr 1. De flesta på mitt jobb är dessutom infernaliskt tråkiga och lever inrutade liv, vilket ökar min tristess ännu mer. Jag känner mig fast. Det samtidigt som hela världen finns utanför, massa fina tjejer som inte blir raggade på (eller blir det av nån annan), spännande platser som inte blir besökta, intressen och projekt som inte blir underhållna osv. En stel kontorsnisse, medan jag egentligen vill vara en "free spirit"!

Jag har rest en del och hittat riktiga smultronställen, jag har intressen som gör att kan träffa nya människor i hela Europa och stora delar av världen - men är oftast fast i 8 till 5-vardagslunken - med några få undantag, när jag äntligen lyckas komma bort t ex en långhelg. Men så kanske det inte blev nån lycka den resan, och så är det några veckors harvande igen till nästa, och så tickar livet på. Det är för lågt tempo, jag kommer vara 125 år när jag gjort det jag vill i livet...

Fråga igen - hur har folk här på forumet löst sin livssituation? Har någon lyckats ta sig ur löneslaveriets bojor? Smarta jobb där man får mycket ledigt? Eget företag? Eller löser ett välbetalt högstatusjobb det mesta?

Jag har funderat en del på jobb där man naturligt skulle få kontakt med unga vackra kvinnor - internationell modellscout/fotograf (älskar kvinnlig skönhet - men rätt vanlig grej att försöka som flickfotograf, hehe!), rekryterare av flygvärdinnor (lite högtflygande kanske), språklärare i svenska/engelska i nåt land. Något som gör att man får en naturlig kontakt med många och gärna utifrån en bra "position".

Skulle vara kul att höra lite allmänna kommenterar kring det jag skriver. Någon som känner igen sig? Någon som gör eller gjort något bra för att komma i en bättre situation?